Väldigt många kvinnor i min närhet har en gemensam nämnare. Så även jag och jag gissar många av er också. Så jag tänkte att vi ska prata om Imposter Syndrome eller som jag tror psykologer hellre kallar det eftersom det inte är ett regelrätt syndrom: Imposter phenomenon, på svenska bluffsyndrom. Ett drag som gör att vi går runt med en gnagande känsla av att vara en bluff, en känsla som gör att vi känner att vi inte förtjänat vår plats eller framgång genom hårt arbete utan tack vare ren tur eller missförstånd och att allt därför också kan försvinna den dag vi blir avslöjade. En misstro till oss själva och oförmåga att internalisera och äga vår egna framgång. Jag misstänker att det också är anledningen till att så många runtomkring mig jobbar så overkligt hårt, just känslan av att inte ha förtjänat vad de har gör att de presterar ännu hårdare, och därför också ofta blir ännu mer framgångsrika och i sina egna ögon, ännu mer ovärdiga. Det är inte svårt att föreställa sig vilken väg i livet den tankebanan för en vidare nedför. I mig själv vet jag att det finns en knut i min hjärna som kopplar prestation till att bli älskad. Saker som har gått enkelt, sånt jag upplever att jag inte har kämpat för har jag svårt att känna ägandeskap för, lite som om jag bara halkat in på ett bananskal jag inte borde varit på, och det jag får jobba hårt för tycker jag oftast är dåligt eftersom jag inte borde behöva jobba så hårt för att klara av saker. Den knuten är inget vidare lätt att lösa upp bara för att jag vet att den finns där, men just vetskapen, att kunna adressera det, är kanske ett första steg att lossa den lite. Jag tänker lite att vi kan göra som jag gör med barnen, saker de är rädda för pratar vi om. Mycket. Tänder lampan och ser hur det egentligen ser ut inne i den där mörka garderoben. För, bara att säga att man är rädd till någon annan lättar vikten i att bära det själv och där tänker jag att vi bland kan hjälpa varandra. Detsamma här, på bloggen. Att vi kan ha den här typen av samtal och då bryta tankebanorna lite, knuffa dem ur sin riktning. En första övning kan ju vara att fundera över det här i relation till sig själv men sen också en sak som jag tänker så himla mycket på. Att säga tack. Jag tycker generellt att vi kvinnor är duktiga på att berömma varandra men många av oss, absolut jag med, är så overkligt kassa på att säga tack. Och mena det, inte bortförklara anledningen till komplimangen. Så vad sägs om att vi övar på det ihop? Under hela mars? Ser hur det känns om en månad? Ok, nu ska jag gå upp ur badet och ta med Otis, min svägerska Anna och lilla kusin Henry till Tom Tits Experiment. Vi hörs sen! x
