Ett dygn in. Allt gör ont, är varmt, svullet och knöligt hårt. Det bränner i bröstkorgen såväl som innanför ögonlocken. Jag visste att det här skulle vara jobbigt men man minns ju aldrig helt. Det är som när man föder barn en andra gång, först när första värken kommer triggas minnet igång på riktgt. Just det, det är såhär det känns. Jag har många dagar av detta framför mig, det har aldrig varit enkelt att trappa ned eller avsluta för min kropp. 10 barn skulle kunna äta av mig. Selma tar det hela med relativ ro, det var ledset inatt men mer av vana och rutin och hon verkar köpa när jag förklarat att bröstet är slut nu. Men vi har vankat, burit och kramats i mörkret såväl som gryningsljuset. Jag finner nog lika mycket tröst i hennes silkeslena fjuniga nacke som hon gör i min. Hon kramas så fint, lägger sina små barnarmar runt min hals och håller fast länge. Pussar mig, sina syskon och pappa med ljudliga mmmmm smack och sedan förnöjda klapp med öppna knubbiga händer. Springer mot oss med armarna rakt uppåt, glitter i blicken. Hormonpåslaget gör min blödighet total. Små pauser av gråt dagen igenom, men vi ska klara det här också. Kanske blir allting ännu bättre när vi båda kan sova på nätterna istället för att konstant amma. Kanske hennes dagar blir lättare om hon är hungrig nog att äta frukost på morgonen och rutinerna blir mer synkade med övriga världens. Tills dess kramar, tröstar och stryker jag hennes panna. Ha en fin söndag vänner <3
