Vilken lång tystnad det blev här. Jag gjorde något väldigt instinktivt som jag var i väldigt stort behov av. En oplanerad paus för mitt egna sinnes skull. Tid som resulterade i vila - men också i en insikt.Jag vet inte om ni kan känna igen er i det men något jag funderat mycket på under vintern är att det är en aktiv handling för mig att stå stadigt i min självuppfattning och självkänsla. Det jag menar med aktiv handling är att det inte kommer sig självklart att vara trygg i min självbild utan det faller sig snarare naturligt att se mig själv så som jag gissar och tolkar att andra ser mig. Lite som om jag inte själv är något faktiskt, utan att jag en spegelbild av andras åsikter om mig. Dåligt och osäkert system åt alla håll och kanter eftersom vi alla egentligen går runt och vet mycket lite om varandra och varför kan inte min egna bild få räcka?När det händer att jag börjar vackla såhär så är det nästan uteslutande i situationer jag känner mig pressad eller trängd i övrigt, och det är som om jag då simultant vill öppna upp mitt hela bröst som ett fält där diffusa negativa åsikter får slå rot och ta fäste för att till slut bli mina egna. För det är såklart bara de negativa åsikterna som tar fäste för allt detta handlar i slutändan om självtvivel, inte nöjdhet. En snuttefilt där jag låter kritik växa sig orimligt viktig.Nåväl. Det var precis det som hände i början på oktober. Jag ska inte gå in och ordagrant redovisa för allt men jag insåg att jag kände mig väldigt pressad och framförallt nervös inför min egna prestationer och att det verkligen inte hjälpte mig att då berätta om det öppet eftersom jag inte kunde klarade av att härbärgera andras åsikter om mig själv då också. Det fanns helt enkelt så det räckte och blev över av osäkerhet i riktiga livet. Så jag drog mig visst instinktivt lite undan. Var inte här på bloggen men tackade också nej till så många andra saker. Träffade inte så många, deltog inte på saker, reste inte runt, var bara hemma eller i skolan. Jobbade på och stångande mig igenom. En fot framåt och så fortsätter man bara, det behövs inte att bli överväldigad också. Förbereder man sig rimligt går det mesta bra som nått slags mantra på repeat. Var mer närvarande i vad som faktiskt föregick och mindre i fantasin och i fultolkningarna. Det var väldigt bra. En mental health break. Det gjorde allt både lättare och bättre. Det som var svårt var bara just svårt - motstånd är inte bevis på att jag är sämre än någon annan. Framöver har den här pausen gjort att jag gett mig själv två mål - att stå stadigare är det ena och det andra är att avveckla den dumma mentala felkopplingen där jag tror att mitt värde är transaktionellt med min prestation. Ingen vinner på det och allra minst jag.Så, det var den lilla berättelsen om vad som föregick och hände under min paus. Jag har saknat att blogga och skriva med er massor. Saknat alla smarta och snälla. Men det gick bara inte just då, hoppas ni fattar hur jag tänkte. x S
