Varje vecka tänker jag samma sak för mig själv, vi ska bara ta oss genom den här veckan sen blir det lugnare. Men den där lugnare veckan kommer aldrig utan ibland känns veckorna snarare som Groundhog day, måndag hela veckan för jag står ju där med samma tanke om och om igen, vi ska bara ta oss igenom den här veckan sen blir det lugnare. Kanske att det är detta som är småbarnsliv, att vara mitt uppe i allting. Att livet är upptaget från minuten man vaknar tills den man stupar i säng. Många har frågat vad jag menar med att vi är ute efter ett enklare liv i och med vår flytt till Norrköping. Att hitta luftfickor i de här veckorna är en version av vad jag menar med ett lite enklare liv. Det finns många men detta är en. Tanken av att kunna ha min lillebror och mamma som en del av de närvarande vuxna i vår närmsta familj, att det är möjligt att det finns en till person som kan hämta barnen på väg hem från jobbet så man hinner den där tandläkartiden. Ruby som kan promenera till mormor när småsyskonen är för jobbiga. Att jag kan lägga mitt huvud i min mammas knä när jag lämnat in nästa manus istället för att stirra tomt fram och sen tvinga upp mig själv för att steka pannkakor, idag igen. Eller kanske till våren i form av det som har fastnat på min näthinna som en drömvision av livet jag skulle vilja leva i alla fall nån gång ibland, tanken på att Andreas och jag skulle kunna gå en promenad runt Strömmen, uppe vid Folkparken, själva. En solig söndagmorgon i sneakers vid vattnet. Det är inga extravaganser som ni hör, det är bara lite luft. Livet med tre ganska små barn är roligt och fartfyllt och intensivt men utan familj nära är det också ganska skört när man är två vuxna utan familj nära. Och jo, jag vet att man klarar det. Vi gör uppenbarligen det idag. Men jag vill inte skriva under på att reproducera den bilden av att ensam klarar allt bara för att andra kan tvinga sig till ännu mer. Jag vet att det finns många som kämpar så himla mycket mer än vad vi gör, att vi har jättemånga faktorer som underlättar. Men jakten på lugn och lycka är universell, visst?
