Jetlag känns precis som feber. Ett underligt tillstånd på natten där drömmar och tankar är svåra att särskilja och som sedan spiller in i dagen. När alla sover ligger jag där och vrider mig, går upp och går en cirkel mellan rummen och provar att försiktigt att lägga mig i olika barnsängar, kanske finns sömnen om jag bara ligger nära deras lena små ryggar, fjuniga armar och upphasade pyjamasben. Det gör den såklart aldrig och jag går upp och vandrar vidare till nästa rum. Känner mig utanför mitt egna liv när rytmen är ur synk. Nu kommer sömn i små stötar, kroppen vet aldrig när den borde vara vaken.Att komma hem blev inte som jag hade sett framför mig. Jag såg springande barn nedför korridoren, ljudet av snabba ben och tre små kroppar som skulle kasta sig förbehållslöst runt min hals och skrika mamma! Ett barn reagerade så, ett ville bara spela klart innan det fanns tid att säga hej och det tredje ville demonstrativt ignorera min hemkomst helt. Ett straff för att ha varit borta som såklart kändes exakt som det hade varit tänkt.Jag grät i soffan lite senare. Så omoget och dumt men allt bara sipprade ut, jag orkade inte vara en samlad och logisk vuxen. Grät och kramade barnen och kände anspänning, resa, glädje lika mycket som oro släppa. Tårar av dåligt samvete av att ha missat hela höstlovet och av att ha en sjuk förälder. Av jetlag som känns precis som feber, av ett underligt tillstånd där drömmar och tankar är svåra att särskilja.
