Jag spenderar den här veckan i baddräkt, badandes, sittandes i sanden, vid poolkanten. Och på många sätt är det att konfronteras med min egna kropp, både i egenskap av att vara en person som brukade ha en ätstörning, av att vara en person som burit, fött och ammat tre barn och även vara en person som blir 35 år gammal i höst. Jag vet inte när det hände, men nu såhär halvvägs in i vår semester känns det för utmattande att reflektera över min egna kroppslighet för att inte acceptera rundningen av mina lår, magens put och allt vad som bäst sammanfattas som mjukhet. Jag smakar på känslan och känner...lättnad? Är befrielse ett för stort ord? Det är nytt för mig inte akut känna att jag behöver fixa någonting med mig själv för att känna mig värdig, och så skönt som det är väcks samtidigt en sorg över alla år jag inte har känt såhär. Så mycket internaliserat självhat vi alla går och bär på, så mycket av hur vi värderar oss själva som förpackas i vårt utseende. Jag definierar mig som feminist, och jag tycker att det är fel att kvinnor ska ändra, skära och svälta sina kroppar för att vara korrekta under den manliga blicken som styr vårt patriarkala samhälle. Men jag är inte mindre en del av det, trots att jag reflekterar och har ett visst mått av medvetenhet. Min feminism är en ömmande feminism, oftast, inte alltid, men oftast en kärleksfullhet mot kvinnors lidande snarare än en vass ilska och kamp. Sakta men säkert märker jag att den här kärleksfullheten börjar riktas mot mig själv också, inte bara mot andra.
