Jag hörde en sak jag tyckte var så intressant häromdagen som fick mig att börja fundera kring föräldraskap och könsroller. Det var min amerikanska vän Hanna som delade ett klipp på Instagram från en man som heter Mr Chazz som har en podcast om föräldraskap och plötsligt hade jag kollat på ett 10-tal klipp på hans Instagram och kände mig så intresserad och fascinerad. Du hittar honom här, bli inte avskräckt av att allt känns lite som en TikTok-ploj för vad han har att säga är verkligen intressant. Klippet som fastnade mest hos mig är det här, som handlar om kvinnor och mäns olika utmaningar i våra relationer med barn utifrån könsroller och sedan jag såg det har jag tänkt på det flera gånger om dagen och skulle tycka det var så intressant att höra era tankar här. Hans teori handlar om hur de strukturer som samhället uppfostrar könen i sedan också påverkar oss i vårt föräldraskap såväl som i de relationer vi skapar med barn runtomkring oss. Det är egentligen inget underligt alls att prata om föräldraskap och könsroller men jag upplever att den här diskussionen ofta snarare handlar om vad könsroller gör med oss och vilka roller vi tar i våra föräldraskap, eller om barn och viljka roller vi ger dem utifrån könsroller, men inte så ofta om könsroller och relationen mellan vuxna och barn? Är ni med på vad jag ränner efter? Tanken han har är denna: en vanlig utmaning män har är att skapa självklara känslomässiga emotionella relationer med barn eftersom samhället har lärt män att trycka undan känslor generellt. Det gör det extra utmanande i relationen med små barn eftersom de utvecklas utifrån känslor först sk bottom up primärt och att logik och resonemang kommer senare i utvecklingen hos barn. Samtidigt menar han att det för många kvinnor är utmanande att veta, sätta och implementera tydlig gränsdragning med barn eftersom samhället har lärt kvinnor att trycka undan sina egna gränser. Att vi inte är fostrade i den rigiditeten? Vad han menar är såklart att båda dessa komponenter är viktiga i relationer med barn, emotionell tillgänglighet och konsekvent gränsdragning. Att vara den självklara famnen såväl som den tydliga handen på något sätt? Det här är såklart någonting som är svårt att diskutera på individnivå men jag tycker mig ändå så känna igen strukturen av den tröstande, tillgängliga kvinnan och mannen som står för gränser, stopp och konsekvens. På ett sätt är det ännu lättare att visualisera när man tänker utanför kontexten av föräldraskap eftersom det är så färgat av den självklara kärleken till sitt barn, men jag tänker på vilken roll kvinnor och män tar med vänners barn, med kompisen som kommer hem och leker. Kontra vem som har självklar pondus när regler ska implementeras? Vem som respekteras mest i en sån situation, som har lättast att hålla fasta där? I en svensk kontext kan jag känna att vi kommit längre i våra jämställdhet men fortfarande kan jag känna att män som gör det som kvinnor bara förväntas göra - den känslomässiga tillgängligheten, upphöjs som otroligt goda föräldrar? Pappan som leker i parken, som är mjuk och nära, som vabbar - ses som så duktig? Kvinnor som gör manligt kodade saker har inte samma beundran att vänta sig dock riktigt men det är ju en annan diskussion. Nåväl, vad säger ni, väcker det här några tankar i er med?
