Jag har funderat mycket på det här med lycka och vad vi har för förväntningar på vår egna glädje och hur vi läser andras. Kanske att det är en produkt av att vi ser (vad vi tror är) så mycket av varandras liv numera, men jag upplever att det finns en otrolig fetischering och någon slags koncensus kring vad som utgör ett lyckligt liv och till det, de attribut och rutiner som hör till det livet. Fredagsvin, söndagsmiddag, speciella saker i ett speciellt hem, att vara vacker, trygg och närvarande. Agera med intention och syfte. Uppbokad men inte stressad. Rutiner som ska fylla veckans dagar och skapa en struktur maximerad för njutning där tiden nästan är saturerad av speciella stunder, den ena avlöst av den andra. Men jag undrar i mitt stilla sinne om detta inte är en bild av livet på steroider, en bild som även jag delvis har gått på? Skulle det inte vara väldigt befriande att se livet utan den rigiditeten i uppfattningen av vad som är bra och fint? Att åtminstone bredda bilden av vad som är det där eftersträvansvärda? Som i ärlighetens namn faktiskt är väldigt svårdefinierat? Tänk om man skulle våga försöka leva utan miljarder olika rutiner eftersom att vi använder dem som en snuttefilt i jakten på lycka när de i själva verket knappt ger nån tröst? Pandora Sykes skriver om rutiner i sin essä “The tiniest changes can reap the greatest rewards” : For a moment, I would feel God-like: “Look at me, designing my life to work for me!”. When in fact I was doing quite the opposite: I was working for my routines” Ett liv utan rutiner är ganska orealistiskt för de flesta av oss. Vi behöver jobba ett visst antal dagar, de flesta av oss kan heller inte styra vilka timmar det jobbet ska utföras på, eller varifrån det ska göras. Mat behöver ätas och sömn måste in, aktiviteter sker vissa satta tider och skolan ringer in. Men om man bortser från det allra mest basala, hur mycket av tiden i övrigt behöver fyllas och vart går smärtgränsen för när vi, precis som Pandora skriver, snarare lever för våra rutiner än att de låter oss leva på lyckligaste vis? Om livet är en kontant, en matta och ett homogent stycke, är det inte så att det vore mer troligt att lyckan är som organiska skiljetecken som dyker upp då och då och växer fram när de helt enkelt bara gör det, när de tillåts tiden att infinna sig, snarare än att de är schemalagda klossar som ska läggas på rad i konstanten? Om det var vår förväntning på livet, skulle det bli enklare för lyckan att infinna sig då? Behandlar vi lycka som ett arrangerat äktenskap, som något som kan bestämmas och utföras när det i själva verket är rätt obördig jord för kärlek? Jag tror vi förvirras av att se andra människors liv med utifrån perspektiv, att vi ser vad vi tror är deras lyckade liv fyllt av rutiner och ofta då läser det som om det saknas något i vårt egna liv. Kanske är det så att vi alla har vår egna lagom-kvot att hitta och att det är där nöjdheten finns? Att det är det som är gödslet? Jag önskar vi alla kunde få gåvan av att släppa taget, att jämföra oss mindre och istället låta livet bara ske lite mer. Att existera mer i stunden, med tron på att förmågan av att känna lycka finns inneboende i oss, även utan behovet av ruinerna för att piska fram det.
