Min längtan efter att lugnet ska lägga sig är obeskrivlig, nästan smärtsam. Jag vill så gärna stänga ner och avsluta, reflektera över och summera året, åren, vara i nuet istället för tio andra stunder samtidigt. Och så vill jag sova. I tusen år. Djup sömn som man vaknar utvilad ur. Utan att du Selma vaknar långa stunder nätterna igenom. Älskade unge det räcker nu, det räcker. Jag vill laga god mat som får ta tid, jag vill pussla och dricka te. Jag vill ligga i soffan med huvudet i mammas knä när hon stryker mig i håret, sådär mjukt som bara hon gör. Jag vill titta på julfilm med min svägerska, den enda andra jag känner som tycker om Love Actually lika mycket som jag gör. Jag gråter alltid till introt på Heathrow för att det påminner mig så mycket om alla gånger jag flög ensam till Australien, alldeles alldeles för liten för att göra det egentligen. En åksjuk sjuåring ensam på en internationell flygplats. Resten av filmen gråter jag till för att det är jul när den visas och det är fint och nostalgiskt. Jag vill att det ska snöa igen så att alla ljud blir dovare, inbäddade i bomull. Jag vill att allt det blöta kalla gräset ska frysa och krasa istället för att klistra sig under mina kängor. Men mest vill jag bara stanna upp. Stanna upp, vara i stunden. Vara med de jag älskar och inga andra. Jag vill att vi ska vara tillsammans i vårt hem, virat i vinter och lugn.
