Litar ni på ”processen”? Ni vet det där flyktiga amerikanska uttrycket om att ”trust the process”? Nån slags tillit till att saker och ting löser sig, att det finns en mening (svindlande tanke - nån mening), att saker som händer för att de ska och att de är djupt kopplade till varandra inte bara ad hoc och slumpartade. Och att vår roll i det är att känna tillit och lugn och därigenom trygghet. Även om det specifika uttrycket från början är från sportvärlden så är det här väl en grundbult i en religös tro av valfritt slag som också går också att applicera på ett icke-troende liv. Jag vet inte om jag till fullo bottnar i uttryckets betydelse men har märkt att det är en mening som har återkommit till mig gång på gång, på gång de senaste veckorna. Lita på processen, det vänder, det kan inte alltid storma. För jag ska vara ärlig och säga att det varit allt annat än enkelt senaste tiden. Det har varit en sak staplad på en annan, när jag trott att nu måste det väl ändå vara nog - stort som smått, så har något nytt dykt upp som gubben i lådan. En del saker har jag nämnt här, mycket har jag hållit utanför. Det har känts för rått och ibland inte min sak att vara den som är primär person i, och en stor plattform har en tendens att hijacka uppmärksamheten. Ibland är ens roll att backa någon annan, inte lägga uppmärksamhet kring ens egna sorg över situationen i knäet hos dem också. Så, kanske för att jag i grunden är optimistiskt lagd, och innerligt vill tro att saker och ting löser sig, att det finns nån slags väg som vi kommer förstå till slut, så återkommer jag till det. Lita på processen, lita på processen. Gör ni? Bild här.
