Post produktions blues är en riktig sak. Elsa och jag hade en stor deadline i måndags och efter att mailet gick iväg två minuter innan midnatt drabbades jag av den stora tomheten. Eller den kanske inte bara inföll då, kanske jag har känt den längre, jag vet inte riktigt. Vinter, just den här vintern, pandemin och att alla är så pressade till sista droppen nu. Inte ens han vid spårvagnshållplatsen predikar om Jesus frälsning har orkat stå där och gasta om ett annat liv senaste tiden. Jag försöker vara duktig. Säger upp autogiron som legat och tickat så länge att jag inte kan vidröra i hjärnan hur mycket pengar det slösats på det där gymedlemskapet jag skaffade som universitetsstudent och sedan.. bara haft. . No more. Beställer ett läppstift som är stort på TikTok. Kanske det kommer få mig se mer levande ut. Lagar nya vegetariska recept och lägger ut, tänder värmeljusen på kvällen och smörjer eksemet som flyttar runt ögonen och nu ligger ner mot kindbenet som en blåtira. Man harvar på. Men så är det en dag som idag. Blå himmel och ett tunt lager snö som gör allt ljust igen. Solen letar sig in i lägenheten och idag ska jag till Bella igen och klippa och färga håret. Så många år i Stockholm när jag bara gått då och då till frisören och aldrig hittat rätt men nu går regelbundet och aldrig missar en tid. Det är det lilla.Tänker ni ibland på det, hur litet allting är? Jag tänker jättemycket på det varje år när vintern pågått såhär länge. Att det här är de enda dagarna som finns. Utanför de dagar vi fått tilldelade finns inget och så spenderar man dem här. På grusiga gator kantad av lera som fryst till is och molnen ligger tjocka, år efter år. Men så blir det en solig dag och man ska gå till frisören och barnet säger jag älskar dig innan det somnar och man möter sin deadline och kanske att det inte gör så mycket med alltings litenhet ändå för livet blir litet på Quai d’Orsay också och våren kommer ju komma.
