Jag är i Norrköping hos mamma med de stora barnen, Andreas är hemma med Selma som har vad som verkar vara influensa. Min lillebror Manuel fyller år idag och Ruby fyllde häromdagen så nu firar vi båda i helgen. Jag har nog inte berättat så mycket om Manuel men nu såhär måste jag göra det. För Manuel är den snällaste, varmaste person jag vet. Ibland skämtar vi och kallar honom gentle giant men det ligger något i det. Manuel är längre än alla andra, lugn och mjuk. Ödmjuk och soft spoken men med så mycket integritet och alltid nära till skratt. Just nu studerar han för att bli sjuksköterska och jag kan på riktigt inte tänka mig en person som jag hellre hade träffat i vården, varken själv eller för att lämna över mina barn. Manuel har lärt mig mycket om mina egna värderingar. Vi har inte samma pappa, och ingen av våra pappor är svenska. Men till skillnad från mig har Manuel inte dubbla medborgarskap eller någon slags anknytning till hans pappas land, han har aldrig ens varit i Chile och pratar inte heller språket. Men på Manuel syns hans påbrå på ett sätt som det inte gör på mig och när vi var små blev Manuel jagad nedför promenaderna i Norrköping av fulla raggare som skrek och kastade ölburkar efter honom med uppmaningen att ”åka tillbaka till där han kom ifrån”. Från Manuel kommer min absoluta nolltolerans för rasistiska gliringar, insinuationer och konstateranden mellan raderna som slaskar ner och förgiftar diskussioner idag. Det ställningstagandet har jag min älskade lillebror att tacka för, en grundempati som fått följa mig i livet. Idag fyller han 31 år och vet ni, en bättre människa får man faktiskt leta hårt och länge efter. Grattis älskade bror.
