För några år sedan i terapi guidade psykologen mig fram till en stor insikt om hur en sak som hände i min barndom gjorde att jag hade ett specifikt beteende inom något helt annat nu som vuxen. För mig var det en väldigt läkande erfarenhet att komma dit i terapi och även om den empatin jag då där i rummet kände inför, ja nog egentligen inte bara mig själv utan hur vi alla är naggade och formade av olika skeenden, inte är något jag går runt och tänker på dagligen, så kan jag ändå gå tillbaka till det i tanken. Det är svårt att irritera sig på sig själv och andras sätt, som att exempelvis inte kunna slappna av innan allt är undanstädat, perfekt och rätt, om man förstår varför en person egentligen gör så. Att det finns en annan dimension till det än det störiga i stunden. Vad som skrämmer i det här är såklart alla små och stora sätt en själv skapar sånna här banor i andra. Som att bumpa in i någon annans radiobil och få den ändra riktning fast med mycket större konsekvenser. Öppenhet om ens egna tillkortakommanden och intresse för ens relationer och deras måenden borde kunna vara en liten väg igenom alla sätt vi skadar varandra på? Ens förälder mardrömsinsikt de där sex sista orden. Alltid när jag mår som sämst kommunicerar jag som minst. Stänger mig som en mussla och hittar på egna dumma strategier för att klara igenom mig en massa själv fast det vore lättare att ta hjälp. Den insikten kommer dock aldrig i stunden, det sket inte förrän brytet. Ett cykliskt upprepande, om och om igen. För en massa år sen jobbade jag på ett företag som hade en destruktiv cykel, en serie av skeenden som upprepades om och om igen på en ganska lång tidsaxel men ändå, samma mönster. Det satt i väggarna brukade vi säga då. Så vill inte jag vara som människa, som att det sitter i väggarna i mig. Jag vill ändras bygga nya rum och sluta gå in i gamla om och om igen. Jag gillade det ju inte där i den där muggiga gamla hallen ändå. Och nån gång måste det bli dags att släppa in frisk luft.
