Sommarlovet har börjat så sakta och även om jag har flera jobbsaker även denna vecka är det ett helt annat tempo och framförallt är barnen hemma nu också. Precis innan midsommar kom nollkorret på nya boken och i dagarna ska vi alla i arbetsgruppen skicka in våra kommentarer så vi kan jobba igenom det sista innan boken går på externt korr under sommaren. Nu är det liksom en riktig bok, inte bara texter och bilder i en mapp. Jag undrar så vad ni alla kommer tycka, den är annorlunda från de två andra, väldigt mycket mer en egen bok och inte en del av samma serie som de två andra. Midsommar var jättehärligt och low key. Vi var hos våra vänner som nyligen flyttat till Näsby slottspark, åt väldigt gott, badade och gick promenader. Fem barn och fyra vuxna så var det inte direkt vilt men så himla trevligt och vi hann verkligen snacka eftersom barnen har kul ihop. Mina planer i podden om att känna mig snygg i fransk klänning hanns inte med men vem bryr sig kände jag bara. Det behövdes inte. Jag ser hur många som mår dåligt över midsommar och tänker att lösningen dels ligger i att släppa på rigiditeten i traditionerna och förväntningarna. Nästan ännu mer än jul verkar midsommar ha börjat förknippats med en tävlan i vem som har den mest perfekta vängruppen/skärgårdstället/proffsigast kransar och mest passande klänningar (en alldeles egen sommarsexig estetik som hör den här tiden till). Kanske är det för att midsommar handlar om vänner mer än släkt och där om något så sätter vi gärna likhetstecken mellan lyckad och lycklig. Att vilka man firar med någonstans blir som att återuppleva när man valdes till brännbolllaget på skolgymnastiken bara att här kan man förutom att väljas sist även stå helt utan bra planer. Det är otryggt så. Jag har ingen definitiv lösning men ofta kan själva verbaliserandes av vad det är som skaver och varför göra att jag ser situationen utifrån och då kan välja gå ur den känslan. För vem vill egentligen deppa över något så trivialt som midsommar som ändå inte betyder något på riktigt? Idag kommer Frida hit hela dagen så ska vi ses innan vi båda försvinner iväg i flera veckor. Vi åker till Andreas mamma och träffar farmor för första gången sedan pandemin och sedan om ett par veckor börjar äventyret med vårt lantställe på riktigt. DET är vad jag tänker mest på just nu, huset, livet där och hur fasiken en tidsenlig veranda ska se ut - men det får vi ta och prata om separat tycker jag.
