Jag förlorade min mormor i fredags. Elsbeth Larsson, född Buchholtz finns inte mer. Jag vet inte riktigt vilka orden är härnäst men jag känner ett stort behov av att skriva att det är så, rista in i tid att det hänt. Hon fanns och nu finns hon inte längre och det var inte lugnt och stilla och sakralt eller vackert när hon försvann. Men så var inte mormor sån heller. Min mormor var rivig. Ibland lite burdus och med ett kluckande skratt. Hon bakade bullar som ingen annan, släng er i väggen varenda surdegsbagare som gråter tårar över era skapelsers bedövade skönhet. Min mormor gjorde små vaniljbullar utan krusiduller med helt vanligt mjöl och en större mängd smör än vad man tror behövs och ingenting har någonsin smakat bättre. De åts vid lilla bordet till förfrukost där jag satt barbent i mjukt nattlinne samtidigt som mormor rökte gula Blend i duvblå morgonrock. På helger när min mamma behövde plugga till tentor var min lillebror och jag ofta ute hos mormor på Gillberga. En gång när jag kom in i köket låg det en levande gädda och såg ut som den kippade efter andan i diskhon. Mormor skrattade bara när jag blev rädd för att den såg ut att lida. Sen skar hon huvudet av den med kökskniven. [caption id="attachment_23891" align="alignnone" width="1000"] Jag vid mormors grönsaksland, 1993.[/caption] Mormors trädgård var en sån trädgård som folk stannar och tar kort på, även när film kom på rulle och man bara hade 32 suddiga försök på sig. Tusentals blommande klätterrosor upp över den faluröda fasaden, rhododendron och löjtnantshjärta på rad. På hennes födelsedag 15 maj blommade alltid gullvivorna. I bersån drack vi syrlig saft från flaskor med påklistrade etiketter och mormors karakteristiska versala handstil. Blå kulspets och RÖDA VINBÄR -93. Baden baden med grönblommiga dynor, visst vet ni exakt hur de doftar, och saltkar från Mallorca med ris i på bordet. [caption id="attachment_23897" align="alignnone" width="1000"] Jag ute på Gillberga, kanske 1989[/caption] Min mormor älskade djur, framförallt hundar. Den första hund jag minns är Bella, en fruktansvärd Jack Russel som var sjukligt besatt av bollar. Hon stals eller gick genom isen, vi vet inte vilket. Det var första gången jag såg mormor gråta. Sista gången var förra veckan när mamma spelande Con te partirò för henne, så som mormödrar tycker om. Med dig ger jag mig av. Efter Bella kom Totte, en Soft Coated Wheaten Irish Terrier med tjock rumpa och tråkig personlighet. När mamma var liten hade de en hund som hette Pia som fick sitta på bästa plats i baksätet i bilen medan mamma fick hoppa undan och åka i bakluckan. [caption id="attachment_23886" align="alignnone" width="1000"] Mamma, mormor och jag, 2002.[/caption] Mormor och mammas relation var sådan, mormor var inte alltid allt vad hon borde ha varit, så snäll som hon borde ha varit. Den fanns ett hårt skal där ibland. Jag minns som barn hur jag hörde henne prata med mamma på ett sätt som det aldrig pratades på hemma hos oss. Jag tror min mamma är den mamma hon har varit för min lillebror och mig till viss del för att skapa ett liv som hon själv inte haft. Jag har genom barndomen ätit de söta bär som är resultat av mammas sträva kart. När gamla människor blir skröpliga krackelerar och faller de där hårda skalen i bitar. Mormor törstade efter allas, främst mammas, mjuka kärlek de sista åren och fick den också utan stopp eller slut. Mamma har hållit mormor och kramat och tröstat och vyssat och klappat och pratat lugnande dag och natt de senaste veckorna. Ända tills mormor blev så mätt på kärlek att hon till slut vågade släppa taget. Nu finns hon inte mer, ett liv är över. Igår ringde Otis min mamma på FaceTime och sa bara rakt, jag är ledsen att din mamma är död. Det är så sant och enkelt. Kanske är det allt som behövs sägas i sånna här stunder. Elsbeth Larsson, född Buchholtz finns inte mer. Hon var älskad.
