Tack för alla fina och tänkvärda kommentarer om gårdagens inlägg. Jag funderar fram och tillbaka, någonstans vet jag såklart att det här är början på slutet men det är skönt att lufta tankarna innan. Generellt tänker jag att det är ganska skönt och befriande att ventilera åsikter och gryende beslut som inte är helt färdigformulerade eller perfekt viktade. Att det är lite en sjuka vi har i vår tid, att alla tankar ska vara färdigtänkta innan de yppas, nästan korrekta från början och att det är fint om den här bloggen också kan få vara en plats där vi tillsammans kan resonera oss fram till saker, från inredning, till konst till föräldraskap eller skönhet. Jag vill ändå förtydliga att jag inte lägger någon värdering i hur länge, eller om man ammar överhuvudtaget. Jag tror heller inte bebisar som inte ammas per automatik har det sämre än bebisar som ammas mycket. Som så många påpekat handlar allt om att alla i familjen behöver orka och må bra, inklusive jag själv. För mig är nog det emotionella i avslutet väldigt nära kopplat till symboliken i att hon är ”stor” nu, att den första bebistiden är över. Det och att hon fortfarande njuter av det såklart. Det känns sorgligt på många sätt, dels för att vi haft en väldigt fin tid, att Selma varit så enkel och glad, så länge hon fått vara nära nära och sluppit vagn eller sitta på en filt och leka själv så har inget varit ett problem. Jag har också, i och med att det är tredje gången jag gör detta, varit ytterst medveten om hur kort tid det här är, inte haft tankar om identitet och om att sitta timtals och amma nu är mitt nya liv, så som jag hade med Ruby till exempel och har därför kunnat njuta av den första stilla bebistiden. Den andra sorgen ligger också i att Selma är just vårt tredje, att vi antagligen inte kommer vilja försöka få fler barn. Den logiska sidan i mig säger att det är ett vettigt beslut men min emotionella sida sörjer att aldrig känna känslan av en helt ny, silkeslen liten bebis ligga på bröstet. Att aldrig få föda barn igen, jag har haft fantastiska förlossningar även om de varit störtförlossningar och föregåtts av 9 månader hyperemesis är känslan av att aldrig få uppleva det igen påtagligt sorglig. Lite så. Tack för att ni är så kloka och fina och vettiga, det här är min favoritplats på internet. ♡
