Du var nästan två veckor tidig. Jag hade jobbat till dagen innan och allting värkte och var tungt. Du var en mycket livlig bebis i magen, vi levde i symbios och jag fick knappt vila de där sista veckorna. Precis som nu var vi ofta vakna när solen gick upp, du har alltid tyckt om tidiga morgnar. Hela lördagen spenderade vi på kalas, jag satt i en trädgårdssoffa i solen och hade en underlig känsla i kroppen. När vi kom hem var mitt humör oerhört dåligt, jag ställde mig och bråkade på din pappa om något onödigt och när han bad mig gå därifrån blev jag heltokig och stampade in i sovrummet. Kastade alla kläder i garderoben på golvet och skulle prompt organisera om. Resten av kvällen spenderade du och jag vikandes mjuka tröjor och gråtandes till sorgliga intervjupoddar. Jag tror jag behövde få ur mig en konstig energi. Först vid 02 var vi klara, ingen lunch, ingen middag. Med en skål frusna vindruvor, merparten av min diet i veckorna innan du föddes, skulle jag äntligen få sätta mig ned. Men det tyckte inte du för sekunden jag landade på dagbädden började det plötsligt forsa vatten mellan mina ben. Jag flög upp, ställde mig mitt i rummet och började storgråta och skratta samtidigt. - Älskling vi ska få en bebis sa jag till din pappa. Ett lugn och pirr svepte över mig, här skulle en bebis komma, jag kände bara ren glädje. Vi ringde mormor för att komma och vara barnvakt till dina syskon och till förlossningen och för att komma in på en koll. Mitt i allt mitt arbete veckorna innan du föddes hade jag inte hunnit till barnmorskan och nu visste vi inte om du hade fixerat dig, eller var helt rörlig som din bror var när han föddes. I taxin in var det en såndär perfekt sommarnatt i Stockholm. Vi susade över bron vid Gullmarsplan och jag kände dig röra dig därinne. Dina syskon har kommit snabbt så när barnmorskan undersökt mig och sett att du mådde bra ville hon att vi skulle gå ett varv i korridorerna innan hon skickade hem oss för att se om det kanske skulle starta några värkar. Pappa och jag hann knappt komma ner till stora entrén på SÖS innan du började göra dig påmind. Två värkar mellan informationsdisken och dörrarna, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Knappt 15 minuter vågade vi stanna där innan vi insåg att vi måste gå upp igen. Du ville komma snart. En ljuvlig barnmorska visar in oss på vårt rum. Vi pratar knappt, hon ser att jag är lugn. Jag får sjuka ner i badet precis som jag alltid vill när ni barn ska komma. Skållhett vatten, stängda ögon, släckta lampor, ingen som pratar. Varje värk ser jag en våg som sköljer över mig. När det gör som mest ont är jag nere på havets botten och samtidigt som det lättar flyter jag upp till ytan. Tyst tyst. Bara när det gör som mest ont vill jag att din pappa ska hålla mig i handen, resten av tiden är det bara du och jag älskling. Barnmorskan kommer in när hon hör att jag börjar låta annorlunda. Det där djupa ljudet, det som är mer djur än människa. Första krystvärken. Jag vill inte röra på mig men barnmorskan säger att hon inte vill att du ska komma där och då. På blöta halkiga fötter får jag flytta mig till sängen, ligga på sidan för att sakta ner din framfart. Nu gör det så ont att det blixtrar i mig. Andra krystvärken. Din pappa är precis framför mitt ansikte och när värken kommer blir mina ögon så stora att det känns som de fyller hela mitt ansikte. Jag känner livet och döden i mig samtidigt. Din pappa frågar oroligt hur många centimeter öppen jag är nu och jag, barnmorskan och undersköterskan får ett välbehövligt avbrott och skratt. Nu, du ska ju komma nu. En tredje krystvärk och du ser dagens ljus lilla älskling. Vackra vackra unge. Du är det sötaste jag sett. Livets efterrätt, en oplanerad liten trea som gör oss kompletta. Selma Sadie Ester, född på en söndag, grattis på din första födelsedag. Hur är det möjligt att vi bara haft dig i ett år?
