Saknad är en så underlig känsla, tycker ni inte? Jag har inte varit olyckligt kär så många gånger i mitt liv, men saknad känns som det tangerar den känslan. Hunger också, sån hunger man gått länge med, den som funnits så många timmar att den nästan lagt sig och bara existerar som en dov matta över allting. Den känslan är jag desto bättre bekant med, det sammanfattar andra halvan av mina tonår och mina tidiga år som 20-åring också. Idag vaknade jag av morgonsolen i ansiktet långt innan klockan ringde vid 06. Med saknad i hela magen. Det har varit för mycket av det den här våren, amplifierat av alla restriktioner och omöjligheten att resa någonstans, resa till henne. Det var i november 2018 som Ellen flyttade. Det gick så himla snabbt, helt plötsligt var det bara klart att de skulle lämna allt och flytta till Köpenhamn. Ett spännande jobb som dök upp, en otrolig karriärmöjlighet och de har aldrig varit ett par som inte provar nya vägar. På något sätt var det som att allting löstes upp, inte bara deras plats. Vi hade bott port i port med Paulas familj mellan oss och i min värld tror jag kanske att jag försökte återskapa min egna barndom där min mammas vänner flyttade till samma gata för att kunna leva tillsammans. Ett liv där konceptet familj också innefattar nära vänner, vänner som hjälper varandra med att hämta barnen i skolan, som sitter på trappen och dricker vin och som ses varje torsdag i ofixade hem för att äta soppa och bröd. Min mamma var alltid den som lagade godast mat och när jag skriver de här orden nu så är det ganska tydligt vilka skor jag själv försökt fylla. Men så ändrades allt. Vi flyttade också, visserligen bara några kvarter bort och bättre anpassat för en familj med tre barn men ska jag var helt ärlig så var det heller inget som höll oss kvar där på Handelsvägen. Jag vill säga att jag var glad för Ellen från början, som jag ändå är nu, men i mitt hjärta av hjärtan var den stora känslan att saknaden var för stor för att jag skulle vara glad på riktigt. Köpenhamn är inte långt borta men just nu, när vi inte kommer någonstans skulle det lika gärna kunna vara Agulhas. Och med små barn och ett liv där allt går på fullvarv ligger Köpenhamn i Agulhas utan reserestriktioner också. Och.jag.saknar.henne. Jag saknar det där livet. Jag saknar att hänga på balkongen i Avas rum. Jag saknar att stå och prata med Jacob i köket medans han gör pasta. Jag saknar att dröja mig kvar utanför porten för att vi inte pratat klart. Jag saknar henne. Olycklig kärlek och hunger i min kropp efter dig idag Ellen.
