Jag undrar lite vad som är ens egna inställning och vad som faktiskt är verkligheten men imorse när väckarklockan ringde var det som att världen vaknade i lite annan skepnad här på vår gata i stan. Regn sirlade utanför fönstret, äldsta dotterns hår kammades upp i slät hästsvans medan de nya jeansen, de med längre benlängd än paret som bars innan sommarlovet, drogs på. Regnjackan var visst borta men i ringen utanför skolgalveln klappade Otis klass "raketen" två gånger och studsade och hurrade för skolan och nu har han plötsligt hunnit börja första klass. Vad hände? Skola på riktigt, inte längre yngst i sin F-2 klass. På förskolan sprang Selma fram till sin pedagog och ropade högt titta på mitt långa hår! och försvann sen in efter snabba pussar på min och Andreas mun. Allt och inget har hänt den här sommaren, det har varit en snäll tid för mig och för vår familj. Jag har medvetet varit här inne mycket mindre, missat flera veckor i de bloggar jag annars följer dagligen, tagit färre foton av vad som hänt och framförallt missat stora delar av andras liv eftersom jag varit upptagen med att leva mitt egna. Jag känner mig rustad och nyfiken på hösten. På nya boken, på nya projekt, på att bara klä sig fint och ordentligt i skräddade lager. Kanske att en sista skjuts av indiansommar väntar i år, det mest dessert-lika av värdertillstånd. Att lantstället kom in i vårt liv hjälpte till i att hitta en enklare version av mig själv i sommar, oduschad, tovigare och mer utvilad. Att ha fler kontraster i livet, ett tydligare ledigt, känns som att ha hittat dörren in till ett rum av energi som jag inte hade i våras. Fram till allhelgona räknar vi med att kunna spendera helgerna där om vi vill. Det har varit välbehövligt att stänga till lite de här veckorna som gått, och har det också varit det för dig så hoppas jag du kunnat unna dig själv detsamma. Jag gissar vi är många som behöver det, kanske fler än vad som inser det själva. Jag tänker ofta på den här scenen i Mad Men. I avsnitt sju av säsong 2 packar familjen ihop sin söndags-picknick, Don kastar sin ölburk och Betty skakar allt skräp och plast av filten ner i det gröna gräset innan alla går upp till bilen som allt vore normalt och vanligt. Min inre rösten undrar om att det är precis så här vi kommer se på vår samtid när vi tittar tillbaka på den också? Ölburken ersatt med att vi kräver e-handelns fria returer eller varför inte att regeringen föreslår en förenklad tillståndsprocess för grundvattenavledning på Gotland, men ändock. IPCC-rapporten verkar säga att det är så vi kommer se det i alla fall. Val nästa år, kommer det gå att skriva om svensk politik här på bloggen? Jag vet inte, det har varit ett aktivt val att inte göra det hittills pågrund av vad det leder till, kommentarerna ni aldrig ens får se men som jag ändå läser och som är så grova. Kan en blogg vara både inredning, mat, auktion, en restaurering av ett gammalt hus, skönhet och mode och även politik och stora frågor? Jag tänker att det borde gå rent teoretiskt för livet rymmer ju allt det men tvekar inför att det går på internet. Vad tror ni? Är det så högt i tak eller är det bättre att de stora frågorna lämnas till andra platser och förs av personer mer stringenta än mig? Ibland vet jag inte om vi förtjänar internet egentligen men vem vet. Förändringens vind blåser, känner ni den med?
