För exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg som var ett aprilskämt om att vi skulle flytta från stan. Well... kan jag ju känna nu såhär när jag sitter här även om jag fortfarande är mil från att vara en självförsörjande månskensbonde. För ett år sen känns som en livstid sedan, hur mycket som hänt sedan dess, hur mycket som blivit vårt nya normala. Alla gränser har förflyttats något enormt på dessa 12 ynka månader och själv märker jag hur oerhört jobbigt det känns att tänka på tiden innan, innan vi visste allt det här, just för att jag nu sitter på en vetskap om hur mycket gränser kan förflyttas, kanske även ännu en gång. Igår, mellan farmors påskkort till barnen och räkningar kom ett brev med ett handskrivet kuvert till mig. Ett brev som ytterligare förflyttade gränser. Egentligen borde detta inte komma åt mig eftersom det är så gränslöst men det var så integritetskränkande att få hem, in i min plats, in där bara inbjudna välvilliga ska finnas. Nej, ingen frisk människa skriver såhär, och det handlar mindre om mig än personen i fråga, allt det vet jag rent intellektuellt. Och samtidigt, så sår det ändå ett frö och framförallt så skapar det en känsla kring hur andra ser en. Hur många tänker såhär, och varför har jag ens satt mig i en sits där någon känner såhär? Vad är det för klimat vi skapat undrar jag och även, vad är min roll i att det här ens kom? Hur ska vi läka från de tolv månader som gått sedan tanken på att flytta från stan var ett skämt? Hur går vi vidare om några månader när världen kommer så ljusare ut men vi ändå redan sett varandra i våra råaste?
