Det är fredagkväll och med ovan hand broderar jag in ett litet versalt F, ett litet plus och ett litet versalt A på en ljusblått ripsband. Frida hade inte tänkt ha någon brudbukett men nu står blommorna färdigbundna inne i köket. Rosorna är stora som apelsiner och växlar mjukt mellan djupt gammalrosa och bärnsten. Jag valde också tuberos för att hennes bukett ska dofta värdigt för deras dag. Tänk att hon är en så ny vän men som redan känns så fullkomligt självklar. Det är lördag eftermiddag och min bästa vän Ellen är här från Köpenhamn över helgen. Tillsammans med sin syster Maja kånkar hon upp en enorm matta in i vårt vardagsrum. Vi ska ta en bild och medan de ömsom skrattar över det orimliga i tyngden av den enorma ullmattan småtjafsar de med varandra så som bara helt trygga syskon gör. Vi gråter av skratt när hon berättar hur hon och Jacob släpat mattorna genom Köpenhamns centralstation, springandes med två gråtande barn under armen för att hinna med deras tåg. Jag är så stolt över dem alla att det susar i bröstet. Mattorna är otroliga, till och med vackrare än vad de var när jag såg proverna sist. Vi säger hejdå, vi ses på middag om en timme och för en stund är allt som det var innan de flyttade. Det är lördag natt och vi ska precis bära in barnen i den väntande taxin. Otis är vaken och glad och studsar runt. Vi öppnar ytterdörren och plötsligt skriker han sådär som man bara gör när någonting gör fruktansvärt ont, nästan hyperventilerar. Nästa morgon ska han vara jättemodig när vi sitter på Rosenlunds närakut, men det vet jag inte då när jag bara ser det blödande djupa jacket i hans klämda finger. Det är tidig söndag morgon och Selma och jag tassar runt hemma. Alla andra sover, bara hon och jag som är uppe 05.28. Min morgonfågel. Efter nån timme går jag in i köket själv en liten stund för att brygga mer kaffe men hör genast att Selma lämnat Duplot för något annat. Jag hittar henne i Rubys säng där hon väckt sin trötta storasyster. Hon fnittrar in i Rubys hals och Ruby lägger armen om sin förälskade lillasyster. Det är söndag eftermiddag och barnen har en vän över. Vi beställer mat och äter i soffan, alla sex. Barnens vän väljer film och det blir Sune i Fjällen som vi ser halva på innan hon kommer på att Sune i Grekland nog var roligare så vi byter. Filmen glöms bort och plötsligt har vardagsrummet förvandlats till en koja och till och med Selma får vara med i leken. Jag sitter i soffan och tittar på, trött men med en överväldigande känsla av att det är i det lilla som lyckan gror.
