Jag håller på och försöker bli vän med det här nya livet som frilans, men en av de svåraste sakerna att förlikas med är ensamheten. Att jag inte har kollegor, någon som är i full synk med vad jag gör, noll avstämningar. Jag har såklart deadlines men det är först vid färdiga leveranser och innan dess är det bara mitt ansvar och jag kan bete mig precis hur jag vill under tiden. Det här är kanske sådant man inte ska berätta på bloggar men jag bjuder på den, för vet ni vad jag gjorde första dagen? Alltså detta är ju ett skämt utan dess like men jag jobbade alltså naken. Näck i soffan, hela dagen, bara för att prova hur det kändes. Spännande för en ordnad person som jag att nosa på att bete sig helt tokigt. Det är tur att jag har er, att prata med er här innebär ju att jag är en del av något större än bara mig själv och håller mig grundad på en socialt accepterat bana. Frihet har nog aldrig varit något jag strävat efter, jag mår bäst som del av ett sammanhang. Jag har heller aldrig varit singel, 48 timmar hade jag mellan mitt ex och första dejten med Andreas. Undra vad det beror på, att vissa inte vill gå in i det rummet? Är det att man konfronteras med sig själv i för hårt dagsljus? Ensam med sina tankar? Elsa och våra gemensamma projekt är ett så skönt ankare på det sättet men hur skulle jag må om hon en dag bestämde sig ör att hon inte vill längre? Kommer jag ta ett vanligt jobb till slut då istället, tycka det är för jobbigt att vara helt ensam i allt? Blir jag då en tokig tant som är naken hela dagarna? Kommer ni se annorlunda på det där vänstra hörnet av soffan nu hehe?
