Hur mår alla? Vad händer i era liv? Orkar ni göra allt vad ni kan för att må så bra som det går? Jag har inte riktigt gjort det den sista tiden inser jag. Mitt sinne just nu är så otroligt påverkat av att det inte finns en minut av solljus så långt ögat når, bara ett grått lock. Och även om jättestora saker defacto händer så känns det som om hela livet står stilla och är lika likriktat som järnmössan av molntäcke är. Ibland försöker jag påminna mig om hur det är när man flyger, hur det var när man flög. Minns ni? Att det är klart och lysande blått och soligt där uppe innan planet stiger ned och man bryter igenom vad som känns som ett tjock täcke av av smutsigt vitt dun. Och visst - här under är allt mörkt men precis ovan är det blått. Det finns där, vi ser det bara inte. Det är underligt att jag varje år glömmer hur tungt jag upplever det här grå att vara, jag har ju till och med skrivit en bok som i grund och botten är en strategi över hur man hanterar vinterhalvåret. Kanske att det här året och all sorg som vi kollektivt bär på, har gjort det svårare att använda mina egna strategier, även för mig. För om jag ska vara ärlig, och det vill jag vara, jag vill inte att det här bara ska vara en kvittrig plats där jag delar fina saker, så har jag det senaste tiden inte alls efterlevt mina egna råd. Inte öppnat en enda flaska vin på hur länge som helst, inte bakat så som jag vill, inte satt upp massor stjärnor och myst på kvällarna. Jag har badat en miljon gånger och sovit i soffan, städat så jag blivit blossande röd, haft huvudvärk, svimmat hos gynekologen och fått festis - fortfarande med benen uppe och huvudet nedtippat samtidigt som jag blev utskälld för att vi småbarnsmammor aldrig har hunnit äta frukost innan vi kommer. Det var nog höjden av förnedring de senaste dagarna, en skimrande andra advent kände jag inte där och då, det gjorde jag inte. Men, om något gott ska komma av detta så är det att jag inser att det dags att faktiskt göra en ansats till att ändra på känslan av att gå runt i ett grått täcke, det är helt enkelt för tungt att inte orka göra det. Idag ska stjärnor upp i alla fönster, kanske jag hinner en saffransdeg också. Och kanske att det även kan hjälpa någon annan som heller inte orkat att efterleva goda råd att börja göra det, nu när jag berättat hur jag haft det själv. Man behöver inte känna sig så ensam i det i alla fall. Så, med det sagt, hur mår ni?
