Det är så intressant med bloggformatet tycker jag, det öppnar upp för en helt annan typ av dialog än vad andra sociala medier gör för mig, diskussionerna kan bli djupare och framförallt skapas en helhet som är annorlunda än om man bara ser ett litet inlägg i flödet av många andras. Det är ett samtal vi kan fortsätta ha tillsammans. Utveckla tankar i andan av å ena sidan, å andra sidan. En sak jag skulle vilja ta upp i och med diskussionen vi haft här inne ett tag gällande inredning, att skapa ett hem, inspiration och även yta är själva grundkonceptet av att ”bry sig om inredning”. Som med många andra kvinnligt kodade intressen finns det ibland en underliggande kritik, att det skulle vara ytligt och konsumtionshetsande att ”bry sig om inredning”. Och om man tycker om att inreda med antika eller vintageobjekt både ur estetisk och hållbarhets-synvinkel så finns det ibland också en känsla av att detta i själva verket skulle vara green washing. Att man bara vill konsumera massor men sen gör det under parollen vintage och därför tror att man är friskriven allt ansvar. Att man så gärna vill berätta vilken god människa man är men kanske borde ägna sig åt saker som är av större vikt istället. Antingen inte bry sig alls eller ännu finare, skapa själv. Jag ska vara ärlig och säga att jag är ganska skonad från mycket kritik men det här är också en större diskussion som jag ser hos många. Jag tänker lite såhär. Jag är en konstnärligt intresserad person, estetiskt lagd. Däremot är jag relativt konstnärligt obegåvad själv. Jag kan alltså inte skapa i grunden, från ingenting, däremot vill jag gärna omge mig med en konstnärlig, estetiskt tilltalande miljö. Min smak är bland annat att jag tycker om saker med patina, med historia. För mig är objekten inte bara döda ting, på samma sätt som konst inte bara är kludd på en duk. Exakt så tror jag de allra flesta som delar samma intresse som mig, har som utgångspunkt. Ett estetiskt vacker hem är viktigt för mitt mående, på samma sätt som det för någon annan är viktigt för deras mående att miljön de omger sig med är helt obrydd och bara fått bli som den blivit. Anledningen till att det är viktigt för mig är inte för att jag vill förställa mig eller kommunicera en status, det ger däremot en känsla av lugn och njutning. Däremellan lägger jag ingen värdering, det ena är inte finare än det andra, det är bara annorlunda. Men det finns också en bild av att det obrydda hemmet som inte är det minsta ömtåligt är det enda hemmet man kan leva fritt i. Och där kommer en aspekt jag skulle vilja berätta om i mitt egna hem, inte i försvar utan för att vi fortfarande håller på att lära känna varandra och jag gärna vill förklara vem jag är så ni vet. Vårat hem är absolut fyllt med många saker som i alla fall jag tycker är vackra, och de sakerna väcker känslor hos mig, jag tillskriver dem det extra värdet, däremot är det inte på något sätt ett ömtåligt museum där det är katastrof om något går sönder. Jag älskar många av mina saker, men de är bara saker. Och ska de rangordnas jämtemot mina barns frihet och lek tillexempel kommer de självklart längst ner på skalan. Tro mig när jag säger att det finns tuschpenna ritat på våra väggar också och att vackra vintagefynade tennaskar har knäckts i gångjärnen när de i lek använts som sjörövares skattkistor. Det är fine. Jag vet inte exakt vad jag ville med det här inlägget, det är kanske bara ytterligare en aspekt, alla är vi komplexa. Jag hoppas ni inte tycker det här är motstridigt vad jag skrev om igår, gällande en längtan efter mindre perfektion.
