Ni är så rara med hejaropen om flytten, tack snälla. Det känns lite som jag svävar fram på små moln, jag är så glad att vi faktiskt vågar den här förändringen och att det inte bara stannar i tankar och drömmar utan verkligen genomförs. Jag längtar också efter att dela med mig om historien om hur vi hittade vårt nya hem och visa nån liten glimt av hur det ser ut men var sak har sin tid. Nu försöker jag finnas i det som är nu, sista tiden i Enskede och det här hemmet som inte på något sätt är lätt att skilja sig från heller. Idag ska jag måla en vägg i gästrummet och i Rubys rum i vad som visat sig vara den finaste vita färg jag någonsin använt - Vit Komfort från Jotun. Tycker så mycket om den att Ruby faktiskt kommer få den i sitt nya rum också. Hon har en jättesöt blommig kakelugn som är rätt mycket i hennes nya rum och det kommer bli bra med en mjuk lugn vit till. På söndag visar vi lägenheten här i Enskede och även om det mesta redan är fixat tänker jag att jag måste städa igenom sånt som folk kanske tittar i som man vanligtvis inte tänker, såsom klädkammaren, badrumsskåpen och allt sånt. Jag har alltid tyckt att det är en sån otroligt underlig känsla precis när man kommer hem efter en lägenhetsvisning, det är så tydligt att andras energier dröjer sig kvar i rummet. På tal om energier, har jag berättat om när jag som barn fick min första syn av något som hänt? Det var när jag var fem år gammal och mamma och jag satt på bussen på vägen hem. Plötsligt såg jag en man på gatan och kände det som jag kände igen honom. Sen vände jag mig till mamma och sa att han hade gjort inbrott hemma hos oss. Mamma tittade på både honom och mig men som jag minns det sa hon inte att det inte var sant utan var bara tyst. Vi kom hem en liten stund senare och mycket riktigt hade det varit inbrott i vår lägenhet. Allt i huller om buller, utdraget och framslitet. Hela hemmet var fyllt av fel energi, varje rum var kvalmigt. Två poliser kom hem till oss och pratade snällt och länge med både mamma och mig. De tog mannen som gjort inbrottet lite senare när han försökte sälja sakerna han hade tagit från oss. Han var sambo med en förälder på förskolan min mamma jobbade extra på medan hon pluggade. Självklart var det också han jag hade sett från bussen, kanske var det en energi där också. Underligt hur det där funkar, det är ju helt oförklarligt även om det också skulle kunna vara slump. Sen den gången har likande saker hänt ett par gånger, inte jätteofta men ibland. Kanske är det därför jag är så mån om hem som känns snälla, som har en fin vibe. Flummigt jag vet men svårt att ignorera när det tagit sig innanför huvudet. Nåväl, åter till att tejpa och måla rummen. vi hörs lite senare. xx
