Hej på er! Imorse vaknade jag efter 9 1/2 timmes sömn och kände mig frisk, jag kan andas utan att det gör ont i lungorna eller som jag har ett stålbälte runt bröstkorgen. Glädjen av att inte ha ont satte igång världens energirus och jag dammade och dammsög hela lägenheten, putsade glasbordet, snittade om blommor, hängde om några tavlor, öppnade alla fönster och tände stearinljus. Ren och skär lycka när man orkar det igen. Har ni sett vilken vacker bukett som kom denna veckan med Flower Republic? Syrén och pion i kombination. Fiolfikusen fick sitt spa som den behöver också, nån gång måste jag visa hur liten den var när jag köpte den för fem år sen. Jag har inte varit utanför ytterdörren sen i tisdags vilket känns som en evighet i min lilla värld men så är det såklart inte och jag vet att jag ska vara tacksam att jag så snabbt känner mig bättre. Ett par dagar till hemma sen kan jag komma ut också, i den mån vi nu ska göra det. De senaste två dagarna har jag ägnat mig åt att lära mig göra varianter på äggfri pasta som man inte behöver pastamaskin till. Ett sånt recept kommer som söndagsrecept här lite senare idag. Det blir Cavatelli med potatis och gröna bönor i en citronpesto, pasta al pesto avvantaggiato. Om man utesluter pecorino ur peston är det en vegansk rätt, vilket jag vet att många efterfrågar här. Men jag har en fråga till er veganer - vad är bäst att ersätta parmesan eller pecorino med när man inte bara är ute efter smaken utan också den förtjockning av konsistens som osten ger? Hur gör ni? Jag har provat med näringsjäst men tycker det är ganska långt ifrån, är det bäst att bara utesluta och låta peston vara något annat? Att den liksom inte måste härma exakt eftersom den ändå inte är det? Det är ju gott ändå så kanske att det är bäst? Igår lyssnade jag på en Fresh Air intervju med Sam Sifton som grundade NYT Cooking. Det är en jättefin intervju, Fresh Air är så lågmält kvalitativt som vanligt. Sam pratade om deras stora ökning av trafik till sajten den senaste tiden och hur folk dels sökte recept som tar längre tid, surdegsbröd men också hur det söktes enormt mycket på det allra mest enkla. Vad gör man med en burk bönor. Vilka är tillbehören i skafferiet som lyfter de allra mest enkla. En slags facit på vilken mat vi vill äta i kris. Precis samma intresse märker jag bland de recept jag postar också, dels genom hemgjord pasta som tar tid och nästan mest bland de enklaste recepten, bananbrödet är ett sånt exempel på en extremt enkel sak, en tomatsås man rostar i ugnen är ett annat. Det receptet började jag göra när jag var gravid med Otis 2014 och var så pass dålig att jag var sjukskriven och hemma sista nio veckorna. Jag hade nästan ingen ork över till att laga någon mat samtidigt gjorde mat att jag mådde en aningen bättre. Så jag hittade ett grundrecept på Bon Appétit och förenklade det ännu mer, tills det bara var tre ingredienser kvar. Sen dess är den något jag återkommer till år efter år, framförallt när det känns som alla reserver är uttömda och precis som den fick mig må bättre då, får den mig må bättre nu. Detsamma gäller ett recept i boken som jag knappt kan tro redaktören lät vara kvar, pasta al burro som knappt är ett recept men som ändå är precis det där, mat som bär en framåt. För ibland är just spaghetti, smör, vitlök, persilja och parmesan precis det som tar en genom dagen. Och det är ju det receptet som jag får sms från vänners vänner om, att de är glada att det finns där, att det var perfekt i dessa tider. Sam Sifton pratar så fint om just det i intervjun, om symbolvärdet i mat, lyssna på den här så hörs vi lite senare med receptet på pasta al pesto avvantaggiato.
