I dagens podcast pratar Elsa och jag om något så enkelt som födelsedagar men samtalet landar snabbt i våra mer komplicerade tankar kring åldrande och milstolparna som de här dagarna medför. Det aviga. Mina tankar kring att stå i centrum, hur jag hatar det, hur jag nästan inte ens förmår mig att fira boken nu utan vill krypa under ett täcke och gömma mig, hur min födelsedag om två veckor gärna bara får flyta förbi. Att jag funderar mycket kring det här att bli en 35-årig trebarnsmor i en lummig liten förort som, ja jag vet inte, är det här allt jag uppnår, borde det inte vara mer? Vad är min nästa sak att kämpa för? Det känns som jag är tusen år gammal och 12 år samtidigt. Förr var jag ung och lovande, det är jag inte längre. Vem är jag nu? Det låter så fruktansvärt bortskämt, jag vill inte byta bort någonting, men när jag bedömer mig själv känns det också som jag gjort så lite. Som om jag ristat ut konturerna till mitt liv men är rädd att jag gjorde ett för litet motiv. Borde jag ha satt ribban högre? Är det nog att jobba på att fördjupa lycka från och med nu, polera vad jag har, när så många av grundpelarna redan är cementerade? Men så vet jag också hur flyktigt allt det här är. Att man kan ha allt en dag och nästa inte. Elsa pratar om att vakna upp på sin födelsedag efter operationen som ändrade hennes livsbana. Vad det gör med en när mattan rycks undan. Om att vara värd mer. Så symboliskt på en sådan dag, för evigt förändrad. Det var en vecka sen vi spelade in det här avsnittet och sen dess tänker jag jättemycket på Caroline Feiffer som jag följer på Instagram. Vars flöde är soligt vackert, fyllt av antikviteter och konst och resor i Toscana. Men som samma vecka som hennes bebis blir sju månader får veta att hon också har sjukdomen vi alla är rädda för. Som igår la upp en story där hon från håll har filmat hennes man som äntligen lyckats få deras dotter att ta flaskan, och lärt sig trösta sig själv med den så som hon tidigare gjort med amningen de nu abrupt fått avsluta. När jag ser henne nu sköljer den där äkta tacksamheten för mina 35 år över mig. Inte för vad jag har eller inte har uppnått. Inte för om jag borde gjort mer vid det här laget eller om jag borde ha skapat en äventyrligare vardag än vad vår innergård och dagliga promenad till fritids erbjuder utan för att jag är frisk. För att alla i min familj är friska. När det gungar kring milstolpar ska jag hålla mig fast i det, släppa det eviga grubblandet. Ja, så måste det få bli.
