Inte en enda bild tog jag på nyår eller nyårsdagen, jag hade inte ens telefonen framme och kameran låg kvar i hallen. Så skönt och välbehövligt, för det är nog vår tids största olycka, vi deltar i så många andras stunder, 15 sekunders filmklipp av allas liv och rum så mycket att vi inte har något eget kvar. Som saft som spätts så tunn att den inte smakar något längre. Den senaste tiden har jag sprungit rakt in i en vägg av att ifrågasätta mina värderingar. Inte i det lätta roliga utan på ett djupare plan. Min älskade vän, i samma ålder som mig själv som genom den där fruktansvärda sjukdomen dragit upp allas persienner. När någon blir så sjuk att allt sätts på spel blir det ett skarpt ljus man får se sitt egna liv i även om man bara står bredvid. Jag vill inte leva ett liv som jag inte är delaktig i, där jag är på andra ställen än i nuet. Jag måste tänka på det i mitt föräldraskap också, landa och vara i nuet, närvarande inte bara i kropp. Det svider att se sina brister som förälder men det är också ens ansvar att konfrontera sig själv så mycket man kan. Kanske att det är terapitimmar man besparar sin barn i deras tur. Jag är inte en dålig mamma det vet jag, de allra allra flesta är inte det, jag är snäll och varm och öser kärlek men vi är ju alla barn av vår tid och jag behöver finnas där mer odelat. Igår år vi middag med vänner och efter att maten var uppäten, när det bara var hon och jag kvar vid bordet började vi prata om hur lite allting som är bra på pappret känns. Hon och jag har liv som är lika på många sätt men båda konstaterade att vi sällan verkligen kände eufori eller ren skär lycka över sånt som man kanske borde göra det över. Kanske är det ett tecken på att vi båda har en läggning åt att hela tiden vara på väg in i nästa sak, att vi inte kan erkänna det hårda arbete som lagts ner eller vad en prestation faktiskt varit. Istället känner man inget och är halvvägs borta i något annat. I hennes terapi brukade terapeuten om och om igen fråga ”och hur kändes det då?” men det kunde hon nästan aldrig svara på, som om de känslorna inte fick ta den platsen. Så, mina önskningar för det nya året, såhär precis på kammen till dess början är dessa och de hör ihop, de är sprungna ur samma behov: jag ska vara mer i stunden, vara närvarande och reflektera över hur saker känns, inte bara att de gjorts och avklarats. Jag ska ta fler beslut utifrån vad jag verkligen vill, färre utifrån hur jag brukar göra på rutin. Det är min önskan efter mycket funderingar, känner ni igen er i mina tankar? Eller är jag ute och snurrar för mycket? Och vad är era önskningar inför det nya året?
