7, 4 och 1 år. Så gamla är mina barn. Ruby, min första är en drömmare. Hon har en livlig fantasi och är känslig i själen. Perceptiv, läser in andra och har ett starkt rättspatos. Konstnärlig. Älskar varenda djur och insekt. Ruby tar mycket ansvar för sina syskon, även om den inte är ombedd så lutar hon gärna in i en omhändertagande roll som storasyskon. Otis är en egen liten blandning av explosiv och känslig. Bus glittrar i hans ögon men han bär också hjärtat på utsidan. Han är kärleksfull, ibland blyg och har lätt för tårar. Otis kan allt om hundratals Pokémon, hans bästa intresse. Han ser väldigt mycket upp till Ruby och blir sårad om hon inte vill leka med honom. Han är helt ljuvlig med Selma och en mycket stolt storebror. Selma är en glad bebis. Lugn och envis. Hon älskar närhet, har sin egna lilla humor och vill vara nära nära hela tiden. Tycker inte om vagnen, vill bli buren. Selma älskar att åka tunnelbana, då står hon i mitt knä och flörtar vilt med vem som helst hon kan få ögonkontakt med. Däremot vill hon inte bli lämnad till andra människor, det är från min famn hon utforskar världen. Livet med tre barn är både intensivt och enklare än vad det var med ett eller två barn. Jag är mycket medveten om hur lyckosamma vi är, det var inte en självklarhet att vi skulle få några barn och jag är smärtsamt medveten om hur det kan skära i hjärtat när någon slänger ut sig ett klumpigt påstående eller formulering kring barn. Jag tror den medvetenheten formar mig mycket som förälder, gör att jag till viss del håller barnen väldigt nära lite längre än vad de kanske behöver. Det är jag som behöver det. Om man kan vara dålig på att lämna bort till barnvakt så är vi det. Det är ingenting jag koketterar med, det är mer ett konstaterande. För vår del var ett tredje barn en stor förändring i familjedynamiken. På något magiskt sätt gjorde det vårt lilla gäng till en enhet. Man ska inte lägga det på ett barn men för oss gav Selma vår familj en känsla av att vi är kompletta. Dynamiken mellan Ruby och Otis har ändrats också. Det finns mindre konkurrens mellan dem. Jag tror det är gruppdynamiken, nu handlar min eller Andreas uppmärksamhet inte om att den tillfaller den ena eller den andra, nu är de två som får vänta om ett av syskonen har ett mer akut behov, det är inte jag eller du om ni förstår hur jag menar? Nu är Selma fortfarande väldigt liten men just nu är känslan att livet är harmoniskt med tre barn. Vissa saker är svårare men det är nästan bara praktiska saker, det är inget att oroa sig för egentligen. Det tuffaste är på ett sätt skörheten i allting, vi har små marginaler om någon blir sjuk eller vårt schema kommer ut synk, då känns plötsligt tre barn som sextonbarn. Hur har det varit för er, jag vet att många av er har barn också, hur resonerar ni kring er familjedynamik? Fotograf: Bild 1, 3 & 4 Frida Edlund. Bild 4 Anna Helldén