Selma är inne på sjätte dagen feber, nätterna är värst, då är febern som högst, gråten som mest och vi vankar vankar och vankar. Inatt har hon varit så pass obekväm att hon väckt sina syskon som vanligtvis sover genom vad som helst. Paniken när man 03.00 står med tre vakna ledsna barn och känner att man håller på att tappa kontrollen. Det är egentligen då jag känner att det där med livspusslet är en stökig sak, allt annat är ändå ganska ordnat och uppstyrt, det är inte så kaosigt för det mesta, vi hittat en ganska fungerande form. Men det är skört, det finns inga marginaler, och så verkar de flesta leva. Man håller ihop det men det är bara precis. Jag vet inte om man bara ska acceptera att så är livet i den här fasen eller om man kan börja jobba för ett friare liv med mer svängrum. Där man inte fyllt sin tid till den bredden med belastning i olika former att allt som sker utöver det vanliga gör att det rasar som något slags korthus. Och i den andan vill jag komma till dagens tips, den här artikeln om Workism. Den är extremt intressant, om hur arbete och att förverkliga sig själv genom karriär har ersatt den plats religon brukade fylla i våra liv och hur vi gått från att ha en utopisk framtidstro om att samhället skulle kunna bli så pass utvecklat och bra att vi skulle kunna jobba mindre, till att istället jobba mer än någonsin. Håller ni med om tesen?
