Förra hösten träffade jag ett medium för första gången i mitt liv. Kvinnan, vars lilla källare i Enskede jag plötsligt satt i har dykt upp i mina cirklar i årtal, jag har hört hennes namn nämnas så många gånger. Så mycket som jag älskar medicin, läser långt mer fakta än fiktion, plöjer allt jag kommer över om amerikansk politik så finns den här sidan i mig också. Kanske inte tarot och kristaller men absolut intuition som främsta verktyg för de absolut flesta besluten. Den alltid så närvarande magkänslan, omöjligheten att ignorera från hur saker känns kontra hur de ser ut att vara, det där som är mjukt, lite dunkelt och som inte går att bortse från. Det som, exakt varje gång jag gått emot det, slutat i något som varit fel. Det börjar egentligen redan på gatan. Jag får en kram, och jag är kanske extra mottaglig på grund av det sköra att ens vara där men hon är så varm och snäll. All oro rinner genast bort. Selma är med mig och bara en liten kvittrig bebis och Katarina, för så heter hon, Katarina Zellner, pratar med Selma på ett sätt som får henne att gapande le tandlösa leenden. Hon somnar sen i min famn resten av timmen och vaknar först när vi ska gå. Vi sätter oss ner, pratar en liten stund och under samtalet börjar Katarina sedan lägga sina kort. I livet vid det här tillfället har jag ännu inte skrivit min bok, och jag är också föräldraledig från mitt fasta jobb. Mina tankar kretsar mycket kring de här två sakerna, ska jag våga skriva boken och hur ska jag kunna balansera mitt på pappret fina jobb med att ha tre ganska små barn? Innan Selma fötts har jag jobbat som en besatt människa. Varje månad lagt tusentals kronor på taxi till förskola och skola för att hinna jobba bara 20 minuter till, inte kunnat lämna mötet, fångats i korridoren för att svara på den här upprörda frågan, måste bara svara på det där mailet som damp in nu också. Harmoni och glädje är väl inte direkt de känslorna jag lämnas med utan att gå in på det närmare. När jag tittar tillbaka på den tiden är det inte konstigt att Selma föddes natten efter jag gick på föräldraledighet. Stackars barn, vilken kropp att leva i och tack för att du stängde av stressen som bott i mig fram till din födelse. Min oro här hos Katarina är hur jag ska få ihop allt? Hur ska jag kunna kombinera liv och jobb till en fungerande helhet? Ett kort kommer genast upp och blir det ledande i vårt samtal. Tornet. Kortet som ska symbolisera självkännedom, förändringar, illusioner, det gamla som rasar, aha-upplevelser och omorganisation bland annat. När jag läser om det nu senare står det såhär: Du befrias från det ”fängelse” du byggt runt dig själv. Du upplever händelser som tvingar dig att förändra förutsättningarna i ditt liv. Du får en aha-upplevelse om något. Du får omvärdera din syn på dig själv. Du blir mera sann mot dig själv och andra. Du blir varnad om något. Du renas och helas. Du upplever omorganisation, renovering eller upprustning av något i ditt liv. Katarina säger en sak som stannar i mig kristallklart. ”Jag tror du ska ge dina gåvor till dig själv istället för andra”. Nästa skärva av vårt samtal som kommer att stanna i mig är när hon med värme och entusiasm börjar prata om det projekt som ligger framför mig. Om sex månader ska det stora arbetet vara klart, om ett år ska det finnas för alla att ta del av och det ska vara bra och fint och om fem år är det en hel plattform. Där sitter jag ju men min ännu inte skrivna bok och undrar, kan det vara den? När vi pratar om familjen är hennes pricksäkerhet slående när hon beskriver barnen. Hon säger också att det finns ett fjärde barn, en liten pojke som säger att han kan vänta länge. Svindlande tanke, jag tror inte min kropp skulle orka en fjärde graviditet. Innan jag går vill Katarina att jag drar ett kort ur den stora leken igen. Kortet som ska symbolisera det jag främst ska ta med mig, det viktigaste. Tornet igen. Självkännedom, förändringar, illusioner, det gamla som rasar, aha-upplevelser och omorganisation. Vem vet, kanske det här är rätt, kanske det här är fel. Oavsett var det en upplevelse som kändes berikande och fin och på något sätt, också guidande. Och är inte det så mycket man egentligen kan önska ur en erfarenhet? Jag upplever hellre för mycket än för lite ur skepsis. Vad säger ni, har ni varit med om något liknande?
