[caption id="attachment_20019" align="alignnone" width="900"] Fotograf: Frida Edlund[/caption] Godmorgon! Vilken spännande diskussion det blev igår, det är så intressant med era olika inspel. Detsamma i kommentarsfältet på poddens Instagram. Jag vill utveckla att jag i gårdagens inlägg eller i podden för den sakens skull heller, inte plötsligt vänder mig mot inredning av kvalitet, vackra saker som gjorts med kunskap och hantverksskicklighet, tvärtom. Däremot tänker jag att det i vår tid, kanske mycket i en relativt liten bubbla på sociala medier, finns en enorm förväntning på att precis allting i våra hem ska vara.. perfekt? Att varenda detalj ska hålla ett visst mått. Och för att uppnå det kräver det väldigt mycket av oss, ekonomiskt såväl som i tid. Och vem är det som tar ansvar för att upprätthålla den nivån, och vad kräver det i övrigt av den personen? Det är därför jag längtar efter något lite mer sjavigt, nånting som inte är handmålad byggnadsvårdad linoljeperfektion. Utan att jag för den sakens skull tycker illa om byggnadsvård - jag älskar byggnadsvård! Och jag menar inte att allt ska skava, men någonting kan få göra det? Och jag tror inte på något sätt det här är unikt för mig utan jag tror verkligen det är en gryende trend. Det är samma trend som också tar sig uttryck i att många är trötta på influencers som visar upp en yta som uppfattas som oäkta eller överdrivet glättig. Emma Leths hem som jag spanade på i podden är inte nödvändigtvis min personliga smak men jag tycker det är spännande ur den här vinkeln för att det inte är ängsligt eller genomgående superfint. Är ni med på hur jag menar? *** När ni läser det här är jag på väg ner till Göteborg, jag ska gå på ett spännande möte som eventuellt kan leda till ett riktigt äventyr, något jag aldrig gjort tidigare. Om allt går i lås ska jag berätta hela historien. Men, dagen idag innebär inte bara ett spännande möte, det är också första gången jag är borta en dag från Selma. Jag är visserligen hemma igen till kvällen men det blir ändå en hel dag utan varandra. Ska jag var helt ärlig känns det lite sorgligt, och jag känner mig också lite fånig som tycker det. Jag vet inte riktigt varför jag har så svårt att släppa henne. Hon är ett år nu men på många sätt är jag med henne som om hon vore 3 månader. Är det för att hon (antagligen) är min sista bebis? Eller är det för att jag har ändras lite med varje barn och nu efter tre är jag så fundamentalt annorlunda än vad jag var efter vårt första? Jag var förr en riktig karriärist. Ville jobba jämt och såg mig själv som förverkligad till stor del genom jobbet. Sakta men säkert har det ändrats i mig. Jag är absolut inte arbetsskygg, tvärt om, men jag.. jag vill liksom helst vara hemma? Med barnen och Andreas och med nära vänner. Jag vill forma arbete kring dem, inte dem kring arbetet. En stor del i valet med att bli frilans är för att hitta ett mer holistisk fungerande liv. Att våga satsa på passion och vilja och lust snarare än vad som på pappret verkar vara rätt. Det är såklart en mycket priviligerad situation, att kunna välja på det sättet. Jag tänker på min mamma som idag har ett fantastiskt jobb men som när jag växte upp var ensamstående universitetsstudent men två barn. Då var det inte på tapeten att säga upp sig för att välja ”ett mer holistiskt fungerande liv”, jag förstår verkligen det. Men nu, när jag har den möjligheten, och Selma är så ljuvlig, och jag märker att våra två stora barn mår bra av att jag är mindre stressad, känns det så fint att jag kan göra det här valet. Att jag inte behöver gå tillbaka till någonting som inte är vad jag vill. Jag jobbar inte mindre nu, herregud jag har jobbat på olika sätt sedan Selma bara var ett par veckor, men jag jobbar bättre. Och jag får möjligheten att hålla henne nära, nära. Låtsas att hon är tre månader och snusa extra mycket när hon sover tuppis på mig. Ligger i selen och snarkar (hej alla poddlyssnare som vet vad jag menar) eller badar i badkaret med mig mitt på dagen. Ett svamlande inlägg men hej i alla fall. Hoppas ni får en fin onsdag, med lite tur kan jag snart berätta mer om vad just den här dagen i Göteborg innebar.
