Godmorgon! Har ni en fin morgon? I Stockholm faller ett tungt snöblandat regn, så där som blöter ner ens hår och kläder hela vägen in. Efter att ha lämnat på skolan gick jag satte mig på vårt bageri för att jobba en stund innan jag ska hem till min vän Louise. Hon, jag och Paula ska ta en kaffe tillsammans och jag ska få testa ett recept på en chokladkaka till nya boken på dem. Samtidigt som jag kom in på bageriet blev det väldigt tydligt vad dagens inlägg skulle handla om. Här inne finns många små bord utspridda, man sitter ganska när men inte på varandra på något sätt. Jag tar ett litet singelhörnbord både för att inte ta upp ett större bord men också för att det är nära ett av de två uttagen som finns här och jag ska sitta och jobba ett par timmar. Vid bordet bredvid sitter en kvinna i tidiga 60-års åldern och läser tidningen. Hennes bord är två singelbord som är hopställda och hon sitter vid yttre kanten, så mellan oss finns alltså ett singelbord. Jag ser att hon tittar irriterat på mig när jag kommer och tänker att hon kanske är en sån där person som tycker att det finns ett socialt kontrakt om att försöka undvika andra människor så mycket det går, att man ska hålla avstånd. Så kan det vara, jag tänker att det bästa blir om jag är aktivt trevlig mot henne och sen låter henne vara ifred, kanske att det kan klippa de sura blickarna. Så jag lägger ner min väska och ger henne ett leende, kill them with kindness och så vidare. - Förlåt att jag sätter mig lite nära, det är enda stället det finns ett uttag på. Exakt motsatt effekt. Hon, som ser så trevlig ut, som typ ser ut som min mamma, börjar rafsa ihop sina saker, tittar på mig och fräser sedan vasst: - Du får sitta här och snora själv, jag tänker inte bli sjuk! - Jag är inte sjuk, jag ska bara sitta och jobba en stund? - Ja, jag tänker inte bli sjuk, minst två meter bort ska ni va! svarar hon och stampar samtidigt ut. På tunnelbanan i förrgår gick det på en asiatisk tonåring med resväska och jag skämtar inte, den halvan av vagnen tömdes. Jag satt en liten bit bort och hostade till varpå en kille, som visserligen kan ha varit påtänd skriker Corona! och p-e-k-a-r på mig innan han går av vid Gullmarsplan. Jag fattar. Jag gör verkligen det, jag vill absolut inte bli sjuk heller. Jag har folk i min närhet som definitivt inte borde bli smittade även om jag själv säkert skulle klara Coronaviruset ganska bra. Så jag tvättar händerna, använder handsprit, har barnen drillade i att hosta i armvecket, är uppmärksam och försöker hantera min egna oro på ett så pass bra och produktivt sätt som möjligt. Men, vad är det för ton? Varför vara så ohyfsad? Jag ser absolut ingen anledning till att bli varken otrevliga eller utsätta andra människor för våra fördomar. Och då är jag vit, hur är det att vara kines idag? Iranier eller korean? Nu får vi skärpa oss, man kan betygsätta ett samhälle på den respekt och empati som visas människor emellan. Bättre än såhär kan vi.
