Vab-dagarna avlöser varandra här hemma samtidigt som jobben hopar sig. Höstjonglering av läxor, deadlines och inlämningar, barnfeber och styrelsejobb på förskolan. Jag har tackat ja till ett nytt uppdrag som krönikör och hjärnan går på högvarv, men mer om det sen. Sedan vi hördes sist har Elsa och jag hunnit vara både i Göteborg och i Älmhult. Bokmässan var två ytterst intensiva nätter med en lördag som var en lång rad författarsamtal, intervjuer och signeringar. Sån revansch på förra årets mässa som var så underlig och dystopisk med enorma, tomma lokaler och den rungande känslan av postapokalyptisk tomhet. I år var det människor överallt, varje författare under solen, journalister, förlag, tidningar och ett enormt öronbedövande sorl. Det stora jag personligen tar med mig är ansiktet på alla er som läser och hur vår relation faktiskt är. Det är väl ingen hemlighet att jag ibland tycker internet är knepigt att navigera fram i, att de som hörs mest ofta är de som gillar en minst och vill göra en poäng av att verkligen berätta varför i detalj. Det är så lätt att den stämningen och tonaliteten är det man minns mest. Men så ses man sådär i verkligheten och det är inte alls så det är. Det är vänliga ansikten och helt normal tillit och välvilja, även om någon av oss skulle råka trampa lite snett. Jag känner sån tacksamhet att jag ens får möjligheten att göra det jag gör och att det finns de som uppskattar det, att jag får vara på den där mässan och prata med gulliga vanliga människor där vi har allt gemensamt. Så tack för det, det var så givande och stannade verkligen hos mig. (Att jag även kom hem med bild på både Djur med Julia-Julia och Yumi och Tomu gjorde dessutom att mina barn tyckte jag verkade framgångsrik som hade fått träffa äkta coola i Gbg)I Älmhult var vi igårkväll och gjorde en stor inredningstrendföreläsning för en fullsatt sal hos Ikea. Hur tror vi hemmen kommer utvecklas när världen skakar framåt? När vi känner en aversion mot tanklös konsumtion och en mättnad mot det oäkta och stylat perfekta? Hur ser det faktiskt ut när livet behöver bara få pågå och rymma både det fina och det fula, och framförallt vara en trygg hamn? Vi pratade om längtan till det andliga, framtidsoptimism och nya material, om rock n’ roll byggnadsvård om skönhet och den färgstarka modetjejsfamiljen med både tuffa sneakers och Svenskt Tenn-sidobord. Efteråt på signeringen var det igen samma fina samtal med läsare och lyssnare. Helt vanliga människor exakt som en själv, som tänker och funderar i samma banor, som håller med och inte håller med men som söker sig framåt och mot det härligare och längtar efter det vackrare. Kanske det mest naturliga som finns? Jag är stärkt och glad inför fortsatt jonglering.
