I onsdags var det dags för mitt och Ata Ghaderis samtal på Purple Institute om ätstörningar, att vara sjuk, att bli frisk, att segla på det där specifika mörka vattnet som är ett alldeles särskilt helvete både för den som är sjuk såväl som för familjen runtomkring. Jag var nervös hela dagen, på morgonen spelade Elsa och jag in det poddavsnittt som kommer ut nu på tisdag, jag undrar om ni kommer höra mina nerver i rösten även fast vi pratar om annat? Det var med mig i magen hela dagen, som en sten som låg och malde i vatten, sakta och hela tiden närvarade. Man kan kanske undra varför jag överhuvudtaget vill prata om det här, varför jag tar upp något som är så oerhört privat framför människor jag inte känner. I värsta fall kan den typen av samtal bli självutplånande, att man töjer på sina gränser för ens integritet eller, faktiskt nästan ännu värre, sensationslystet. Att man berättar det allra sorgligaste, de stunder som varit mest råa och mest extrema. Lite som en trafikolycka som man inte kan sluta titta på. Så vill jag ändå hävda att detta inte är. Jag är väldigt färdigbearbetad kring min historia, har förlåtit det som hände. Har förlåtit mig själv, har förlåtit andra som var en del av det. Kan se händelseförloppet analytiskt. I ren ärlighet är jag idag faktiskt inte ledsen att jag gick igenom allt det där, även om det såklart inte är inkapslat utan känslor. Det var en oerhört dyrköpt lärdom som jag självklart hellre hade fått på ett annat sätt, men det har de facto lämnat mig med en typ av förståelse för livets sidor som inte är bildsköna eller trevliga som jag inte är helt säker på att jag hade haft annars. Att det finns orsak och verkan och att det finns en typ av förståelse som kan gro när man varit i botten av en stor kall pool av olycka. Och precis den förståelsen och erfarenheterna är värda att dela med sig av. Även om det är nervöst och oroligt i timmar innan man ska man ska berätta om sin historia. Hur gick det till när jag blev sjuk? Hur gick det till när jag blev frisk? Och att då göra det i ett samtal med en av våra främsta forskare inom ämnet, en psykolog som jobbar med de allra mest komplicerade fallen, som gjort studier på intervention, som kan ge faktiska svar på vilka faktorer som funderar som skyddsfaktorer känns som något som kan vara av värde och vikt för andra. Det är min absoluta övertygelse att samtal även om de obekväma ämnena är vad som driver oss framåt. Att vi genom erfarenhetsutbyte både kan se vårt egna beteende såväl som andras och hjälpa oss själva och de runt omkring. Tänk bara vad som har skett i det allmänna samtalet kring ångest eftersom vi faktiskt pratar om sådant nu? Hur många tidigare generationer har inte bara knutit handen i fickan och tagit en till snaps för att döva? Tänk om vi kan vi ha det samtalet om ätstörningar också? Om anorexi, om bulimi och om hetsätning. Och för min del har jag det inte bara på grund av erfarenheten utan också på grund av just den här platsen, den här plattformen. Det är inte världens största blogg, det är inte världens största Instagram men de är någonting och framförallt är båda platserna fulla av ärliga och riktiga samtal och vi möts, ingen av oss förställer sig och jag vill använda det till saker som är goda och viktiga utöver att vara fulla av inspiration och glädje. Så därför berättar jag om de där åren. Och om hur det är nu när såret läkt.
