Här under täcket har jag spenderat merparten av dagen, och nu lagom till att sista solstrålarna lämnat vardagsrummet känns det som sjukstugan också lättat litegrann. Jag kom till och med ut på en promenad med Andreas i naturreservatet runt hörnet från oss. Klar luft och skogsstig var precis vad jag behövde. Tack för alla tips om serier i förra inlägget, nu har jag en lång lista att ta mig ann, Fleabag som så många tipsade börjar vi med redan ikväll. När Andreas och jag promenerade började vi prata om rättvisa, detta eviga ämne för småbarnsföräldrar men egentligen också för de flesta, i jobb, i privatliv, i vad vi tror om andras liv och upplevelser. Den där skavande känslan av att få eller inte få vad man förtjänat, vad som borde vara ens och kanske inte en annans. Jag är nämligen ganska negativt inställd till rättvisa, i alla fall den som måste existera i nuet, i det omedelbara. Jag vill att vi alla ska utgå från att saker och ting för det mesta blir rättvisa i det långa loppet, förutsatt allas goda vilja och positiva energi. Och även när det inte blir exakt på millimetern rättvist så är det ändå bättre att utgå från att det antagligen skulle blivit det, att inte vandrat genom sina dagar och ha lagt energi på det, för vad det kostar att leva det livet är så himla mycket mer än vad man förlorar på en eventuell orättvisa. Jag vill liksom tro på den godheten eller rättvisan kommer infinna sig oavsett? Detsamma gäller den mindre orättvisan, den som ofta handlar om föräldrar som anstränger sig till det sista för att allt ska vara rättvist i en syskonskara, som kanske också lyckas med det, som fostrat barn som aldrig behövt uppleva någon skillnad syskon emellan. Jag tänker att en effekt av det är att man gör rättvisa till något oerhört viktigt och laddat, även om man aldrig behövt uppleva orättvisa. Därför försöker jag också lära våra barn det och att se vad andra har eller får med positiva ögon, utan någon avund. Men det är inte lätt, rättvisa verkar vara en av våra mest fundamentala instinkter, det lilla barnet som frustrerat stampar och utbrister orättvist? Är det inte ett väldigt tidigt beteende som verkar finnas i nästan alla? Kanske är det ett rättspatos i gryende. Vad tänker ni om det här? Någonstans förutsätter det självklart att situationen man befinner sig i är relativt balanserad, att det finns luft och marginaler för alla och att man också befinner sig på en plats där alla i grunden vill varandra väl, och så är såklart inte alltid fallet. Vi hörs sen x
