Jag fick frågan om jag inte kunde skriva lite om min upplevelse av att gå i Waldorfskola nyligen och det kändes så kul. Elsa brukar reta mig för att jag så ofta refererar till Waldorfskola, men visst är det intressant att det är så stor del av hur jag resonerar kring vem jag är? Det har uppenbarligen färgat mig. Men jag vet också att jag är en romantisk nostalgiker så jag måste nog sortera lite i min egna benägenhet att sprida ett rosenskimmer över allt om jag ska ge en rättvis bild av mina erfarenheter nu. Till att börja med, både jag och min lillebror Manuel har gått på Waldorfskola, trots att mamma har varit lärare, och sedan rektor inom den kommunala skolan. Det tycker jag säger ganska mycket. Jag och Manuel gick fram till nian men valde båda sedan andra skolor till gymnasiet. Vi slutade båda primärt för att det ganska naturvetenskapligt inriktade gymnasieprogram som erbjöds inte var vad vi ville läsa. Waldorfskolor kan skilja sig ganska mycket från varandra så jag ska kanske nämna att vi gick på Waldorfskolan i Norrköping där jag vuxit upp. Som jag tänker på Waldorf så tänker jag det är ljuvligt för mindre barn. Det är en skolgång som ser till individen och är mycket mer allomfattande än bara en utbildning. Det finns ett väldigt uttalat holistiskt fokus på hela människan och det finns en enorm respekt för barnet och dess inneboende förmågor. Man ser också till individen och genom att uppmuntra utforskandet så främjar man lärandet. Läroplanen är godkänd av Skolverket men instället för att stycka lärandet i små tidsperioder där alla barn behöver hålla samma takt ser man mer till individen och utformar en individuell läroplan som uppfyller helheten av vad man ska kunna när den 12-åriga skolgången är över, det innebär till exempel att man som elev ibland kanske ligger före vart man hade legat inom den kommunala skolan i motsvarande period, ibland kanske efter. I slutändan når man det övergripande målet och där finns också en tilltro till det egna ansvaret. Ansvar är en viktig aspekt i detta, för inlärningssättet är annorlunda från den kommunala skolan med. Lågstadiet igenom har man istället för vanliga läroböcker som man fyller i övningar och tester i, för det mesta inga läroböcker alls. Istället jobbar man tematiskt i lite längre perioder, och läraren föreläser om, säg Medeltiden, de första timmarna av varje skoldag utifrån till exempel aspekterna historia, geografi, matematik och engelska varpå eleverna tar anteckningar, ritar och målar och sedan sammanställer till periodhäften, i princip egna läroböcker som lämnas in för skriftliga omdömen. Och mycket av vad man lär sig får man lära sig genom att uppleva det. När vi lärde oss om glaciärer i sexan tror jag, togs hela vår klass till Norge för att bestiga Galdhöpiggen, Norges och norra Europas högsta berg. Det här kräver såklart en hel del av eleverna som måste ha ett visst mått av eget driv. Det kräver också engagemang och resurser från föräldrarna och det blir ofta en viss typ av familjer som har sina barn på Waldorfskola. I min klass skulle jag säga att mer än 90% var akademiker, oftast humanister eller kulturarbetare som låg på någon typ av vänsterspektrum politiskt. Balalajkamusiken var ej ovanlig om en säger så. Det tycker jag är en av de absolut sämsta sidorna av Waldorf, att det är så oerhört homogent. Homogent och vitt. Ibland har jag lite raljerande konstaterat att på Waldorf får man vara precis som man vill, bara man inte är vanlig. Det finns en tendens till att det blir en ganska liten och stängd värld med en slags inbördes beundran och förnöjsamhet. Antroposofin som Waldorfskolan vilar på är inte tänkt att ifrågasättas. I min klass hände en del saker som inte var ok alls, men som aldrig adresserades ordentligt utan bara sopades under mattan, så som mobbing eller till exempel att vi spelade brännboll istället för att lära oss svensk grammatik då vår engelsman till lärare, som vi hade i samtliga ämnen upp till åttan, inte kunde svenska så värst bra. Det fanns även vissa inslag av pennalism i form av dumstrut till exempel men det var utifrån vår specifika klassituation snarare än att det var Waldorfskola. Kanske att det hade funnits mer insyn om det inte hade varit just den Waldorfskolan. Men som med alla organisationer där man egentligen inte är intresserad av att förändra spelar man ett högt spel ibland och detta var baksidan i vårt fall. Det fanns oerhört många vinningar också. I det stora hela är jag dock mycket positiv till Waldorfskolan, jag attraheras till den stora tilltron på individen, vikten av konsterna, det estetiska rummet som främjar kreativitet och helt ärligt, det laterala tänkandet som man övas i, hur pretentiöst det än kan låta. Jag hade gärna satt mina egna barn i Waldorfskola men min man råvägrar. Jag tror det var när jag berättade om läkeeurytmin jag själv blev ordinerad (de tyckte jag var för disträ, och min kompis Maja som också gick fick gå för att hon var vänsterhänt) som cementerade det hela för honom. Eller när jag berättade att eleverna i tolvan fick nacka en höna när det var medeltidsvecka för hela skolan? Det är lätt att berätta lite roande historier om det som var allra mest tokigt men till syvende och sist var det en fantastisk tid och så mycket av vad jag lärde mig, minns jag idag vilket väl ändå är det ultimata testet. Ståthöga, ”min” Waldorfskola!
