Jag sitter i soffan och skriver det här, jag vaknade med svidande hals och en bröstkorg som känns som den är tung och fylld av cement. Men det gör inte så mycket, jag har en filt över mig och framför krämpor är min kropp fylld av varm lycka. Den ligger som en pöl i magen. En gång när jag var liten flicka, kanske 9 år och var i Australien så var min styvmamma Wendy, min faster Anna, min kusin Niki och jag ute på en promenad runt en lagun som vi campade vid en julhelg. Wendy lekte en övning med oss barn, vi ombads förklara hur känslor kändes genom att ge dem en färg och en form, kanske en vikt, en temperatur eller densitet. Det har stannat hos mig, ganska ofta återkommer jag till den där promenaden och övningen, även såhär 26 år senare. Ilska kanske kan vara en antracitgrå skarp, rätvinklig triangel, iskall som spricker och krossas i skivor av tunt vasst splitter. Glädje ser jag ofta som ljummet varmt och bärnstensfärgat, glödande och genomskinligt med konsistensen av tjock honung. Tänker ni så ibland? För mig har det varit ett sätt att komma igång med att verbalisera mina känslor, något som egentligen inte riktigt ligger mig till naturen utan jag har en dragning till att stänga till och säga att allt är bra, fast det kanske inte är det. Så att bara börja visualisera formerna på vad man känner blir som en brygga in i att fundera över och faktiskt öppna upp, släppa in. Den där varma bärnstenspoolen som ligger i mig idag är en direkt produkt av kvällen igår. På morgonen kom ett sms från min vän Tessan som bjöd in sig själv till lite häng när min Andreas och hennes Johan skulle göra ett ärende, och det hänget slutade i en lång middag med barn som somnade i kökssoffan och så himla mycket skratt. Jag experimenterade fram ett nytt recept som antagligen får bli veckans söndagsmatlagning i Stories och mellan allt babbel, mätta magar och barnens leksaker som sakta flyttade in och täckte merparten av köksgolvet var rummet fyllt till bredden av den där varma bärnstensfärgade honungen. Jag är så glad att Tessan och hela hennes familj har blivit våra vänner, vi har lärt känna varandra när våra flickor gått i samma klass och idag är hon en av de personer jag hörs med varje dag. Du kan läsa om det själv på Tessans blogg, men för ett tag sedan tog allt stopp för henne på det där berömda sättet. Det är skrämmande, jag minns när mamma helt plötsligt inte kom upp ur sängen en dag när jag var tonåring. Det tog tre månader innan hon repade sig, och då vet jag att det är oerhört kort tid jämfört med hur många andras resor ser ut. Jag läser folks varma råd i kommentarsfältet hos Tessan och slås av två saker. Mängden. Den hjärtskärande mängden råd rotade i personliga erfarenheter, men också det hoppfulla i omtanken och hur allmänmänskligt det är att bryta samman när det faktiskt inte går att leva ett sånt här liv. Jag klappar på Tessan. Hon får läka i den takt hon behöver. Lockar med en kökssoffa och en tallrik med mat. Så ser min omtanke ut. Tessan och jag i somras
