Jag tror nästan aldrig jag har varit så stressad i hela mitt liv som jag är den här veckan. Ni vet när man bara andas allra allra längst upp i bröstkorgen och det känns som man inte sitter helt på stolen utan svävar strax ovanför. Det blev en sån vecka bara - shit hit the fan och hundra olika saker måste vara klara exakt nu. Varje morgon vaknar jag 05.00 och försöker skriva listor, förbereda sånt jag ska göra och komma på lösningar men det blir också mest rörigt. Jag hatar känslan av att inte bli skärpt av pressen utan istället börja halvgöra allt men helgöra inget. Alla jag pratar med mår likadant, har det likadant. Vackra maj som är så ljuvlig men också kräver precis allt ur en eftersom livet går upp i peak exakt här och nu med jobb, deadlines, barnens saker samtidigt som man bara vill vill vill vara social och hinna med det också. Nästa vecka ska vi dessutom ha semester för att fira min svärmor och det kommer säkerligen bli underbart på alla sätt och vis, men jag kan inte förstå vart jag ska hitta den tiden, det finns inte en vecka till övers utan jag behöver varje dag att jobba, har inget annat alternativ. För tydligheten: jag försöker inte kokettera eller förhärliga att ha kaosigt mycket, jag vet att det är osnyggt och att det är mycket mer modernt att vara samlad, vettig och skärp. Respektfull mot sin egna kapacitet och smart nog att förstå vad man skulle tackat nej till tidigare. Men jag vill också vara ärlig här och berätta att hej - just nu är jag en nackad höna som bara rusar runt på innergården och undrar vart fasiken jag la mitt huvud. This too shall pass men tills dess youtubar jag exakt vad man ska säga när man (jag) ska hålla i en föreningsstämma och undrar vem som egentligen puttade in mig i vuxenrummet.
