"... Jag menar inte att vara otrevlig och hoppas du inte tar det här som personlig kritik men du verkar vara ganska blasé/oimponerad av vad du har i livet? Jag tycket jättemycket om dig och tror många skulle vilja ha vad du har (utseende, hem, stil, karriär, ekonomi, familj) eftersom så många följer dig, men du själv verkar inte stolt eller tacksam över något? Inte från vad man läser på bloggen i alla fall? Jag menar inte att du är en dålig person bara lite ”mäh” inför ditt liv? Hoppas du inte missförstår, det vore så intressant att läsa dig skriva om det här?" Jag ska vara ärlig och säga att när när det här meddelandet damp in för ett par dagar sedan så golvade det mig litegrann. Först tog jag det inte sakligt alls utan blev bara stött och kände mig påhoppad. Det är, som ni vet, en av då stora knutarna i det här med influencerskap, att det är så suddigt område över vart gränsen går mellan vad som är för privat och över gränsen och vad som, faktiskt rent objektivt kan ligga väldigt nära, men som känns som innehåll från ens liv som man gärna delar och diskuterar även ur en självkritisk synvinkel. Och i skrift är det såklart svårt med nyanser, tajming och ton, även för den som skriver och frågar. Saker och ting landar inte alltid rätt. Men jag har ändå inte kunnat sluta tänka på det här meddelandet som egentligen inte är så himla illa, och anledningen till att det skavde var för att finns ett korn av sanning där. Ni vet som när man öppnar telefonen och plötsligt har selfiekameran på? För just det som meddelandet handlar om är faktiskt något jag diskuterar med de av mina vänner som känner lika, hur lite saker som ser bra ut på pappret faktiskt känns. Ett stort jobbuppdrag men som man inte känner någon långvarig glädje över utan bara landar, gör och sen är klar. Det känns såklart bra en mikrostund, men det är inte någonting som gör att man svävar runt på ett moln och känner sig bra för det. Det finns liksom ingen långvarig glädje i det. Detsamma med alla de andra saker som utifrån kanske signalerar status eller att man lyckats bedömt från någon slags universell trappa, de ger förvånansvärt lite långvarig genuin glädje i sig. Med det sagt är det inte så att jag går runt och är aktivt otacksam, de där sakerna som du nämner kanske bara inte betyder så mycket men däremot finns det annat som gör det. Jag undrar ibland om det är så att min ton i bloggen kan verka som om jag är ledsen, låg eller likgiltig ofta? Jag är inte det men jag är nog ofta ganska lugn, kanske är det där diskrepansen ligger? Att det översätter till melankoli i skrift? Ett litet sad girl-universum när man mest är van vid att läsa redovisningar över veckor, resor och saker som köpts. Där pepp är den vanligaste känslan fast den inte är det här på den här platsen? Ni vet de där artiklarna som kommer med jämna mellanrum som handlar om vart gränsen för upplevd nöjdhet i relation till inkomst ligger? Att efter en viss summa så blir man inte nöjdare eller lyckligare av att ha mer? Utgår man från pengar så är det såklart spännande att undersöka vilken den exakta summan som definierar brytpunkten är, men jag tror man kan se på livet lite så i helhet. När en viss bekvämlighetsnivå är nådd är livet lite samma samma oavsett om det fylls med mer. På gott och på ont. Det är ett spännande fält det som ligger mellan stilla nöjdhet och likgiltighet. Dimmigt kanske. Det är också ett fält som jag tror är svårt att översätta i text när man skriver om sitt liv. Jag känner inte själv att jag är en person som är mån om jantelagen men jag är nog mån om att försöka inte trampa någon annan på tårna och då kanske det ibland uppfattas som ett visst mått av blasé istället? Att det blir en bakvänd loop av det istället? Den andra sidan av det här är kanske att det också kan få en att fundera över att de som utifrån ser ut att ha mer än en själv kanske inte nödvändigtvis är så hemskt mycket gladare för det? Att de där sakerna som är de vi värderar inte betyder så mycket egentligen för att det egentligen är helt andra saker som skapar lycka? Att lycka är mer komplicerat och individuellt än generella markörer och att man kanske ska ta sig en ordentlig funderare på om man kämpar för att uppnå rätt saker utifrån sitt egna liv? Vad tänker ni? Vad tycker ni gör er lyckliga, är det de sakerna ni förväntas vara lyckliga över?
