Jag ligger vaken på min 36:e födelsedag, ensam i sovrummet och hör min man och tre små barn stöka runt i köket. Selma och Otis babblar med varandra i viskade rusande röster, det pratas om ett kort. Nån har nog en ballong för jag hör ljudet av upphetsade barnhänder som slår mot den. Det doftar svagt av kaffe hela vägen in hit i sovrummet. En tyst överenskommelse mellan Andreas och mig om att jag sover tills barnen får komma in och sjunga och väcka. Jag vet inte vad jag tänkt 36 skulle vara eller varför det känts avigt men när jag ligger här i ett sovrum som doftar lätt av såpa och höstluft från fönstret som står på glänt, när jag ligger här mellan blodlönnen utanför fönstret och märket på dörrposten som Otis ritat, när jag ligger här och hör dem i köket så känner jag bara att jag har mest tur i världen, jag är rikast på den här jordklotet. Allt jag behöver ryms här innanför väggarna av vår hästskoformade lägenhet. Ingen kan röra mig, inget fattas mig. Här, i vår hästskoformade lägenhet bor lyckan och har slagit sig rot i mitt 36:e år. Nu kommer dom <3
