Godmorgon lördag<3 Idag tänkte jag skriva lite om amerikansk politik igen, men misströsta inte alla ni som är ointresserade av detta, det kommer ett härligt inspirationsinlägg lite senare idag också. Men jag vill börja morgonen med att prata lite om återval, den amerikanska aborträtten och sedan börja med kandidaterna. För att det inte ska bli allt för långt håller vi oss till Joe Biden och Bernie Sanders idag, så skriver jag mer om övriga toppkandidater snart igen. Säga vad man vill om Donald Trump men sittande presidenter tenderar att återväljas. Budget, organisation och informationsinfrastruktur brukar se till att det blir så. Och även om många republikaner privat sägs tycka mycket illa om hans rasistiska, grova och opålitliga sätt att styra landet på har de också fått de skattelättnader de velat, de har fått de konservativa domare de velat ha i högsta instanser och om han återväljs kommer Affordable Care Act, även känt som Obamacare, definitivt nedmonteras vilket många konservativa vill. Så valet 2020 är på inga sätt säkert, även om vi i Skandinavien nog ser Trumps eventuella återval lika chockerande underligt som första gången han valdes, 2016. Demokraterna har med andra ord en stor utmaning framför sig, framförallt eftersom en eventuell andra mandatperiod för Trump också kommer innebära strukturella förändringar som kommer vara beständiga, kanske under hela vår generations livstid. Ruth Bader Ginsburg, den liberala domaren i högsta domstolen som uppnått i princip en feministisk ikonstatus, är 88 år gammal och har de senaste åren varit skör och sjuk. Amerikanska domare i högsta domstolen sitter på livstid och utses av presidenter. Får Trump tillsätta ytterligare en tredje domare (tidigare är Neil Gorsuch vars plats egentligen borde ha tillsatts av Obama men blockerades i Senaten av Mitch McConell och omstridda Brett Kavanaugh) kommer det inte längre finnas en någorlunda balans mellan liberala och konservativa domare. Redan idag är majoriteten egentligen konservativa då Kavanaugh ersatte Anthony Kennedy som kunde pendla mellan konservativa och liberala beslut och Kavanaugh anses vara mycket mer renodlat konservativ. Men ersätts Ginsburg av en av Trump utsedd domare, är den konservativa majoriteten total och då kommer också Roe v. Wade, domstolsbeslutet från 1976 som etablerade att fri abort är konstitutionellt skyddad i USA, med stor risk rivas upp. Det är anledning till att det i flera delstater under 2019 presenterats så många lagförslag med extremt begränsad tillgång till abort, som strider mot det existerande skyddet och lagen. Målet med de här lagförslagen är helt enkelt att delstaterna ska ställas inför rätta, att frågan ska drivas vidare hela vägen upp till högsta domstolen och därmed kunna utmana och riva upp prejudikatet. För med den högsta domstolen man har idag, den man definitivt har utan Ginsburg, existerar dagens aborträtt sannolikt inte. Det är också anledningen till att absurda, vetenskapligt verklighetsfrånvända lagförslag som att utomkvedshavandeskapsgraviditeter ska återplanteras in i livmodern, att det annars ska kunna leda till livstidsfängelse eller dödsstraff för både kvinnan och läkaren som utför den annars så kallat olagliga aborten genom att inte återplantera fostret i livmodern, presenteras. Ett ingrepp som av läkare beskrivs som science fiction, helt omöjligt. Men som sagt, syftet är att driva frågan hela vägen upp till högsta domstolen, och att man sedan landar i lagstiftning som kanske inte är riktigt så extrem, men ändå oerhört mycket mer begränsad än idag. Det demokratiska partiet är i en speciell situation. Den viktigaste frågan för de flesta väljare är inte ideologisk riktning på en kandidat utan faktiskt bara att vinna över Donald Trump, så kallad electability. Det innebär att man nu i processen av att välja sin presidentkandidat inte nödvändigtvis röstar på den kandidat vars budskap mest resonerar med ens egna värderingar och som man tror mest på, utan man röstar på den kandidat som man tror är det säkraste valet i det stora hela. Och vem är då det säkraste valet? Tja, tittar man bakåt i historien borde det rimligtvis vara en äldre, vit hetrosexuell man. Och stödet för kandidater som bryter de normerna är som lägst hos många minoritetsgrupper som man kan tänka skulle ha mest att vinna på en ny typ av president, för att man istället upplever att det man har att förlora helt enkelt är alldeles för mycket. Lyxen att inte vinna är inte deras, men samtidigt hade man med det här resonemanget aldrig nominerat Barack Obama som presidentkandidat 2008. Joe Biden är på många sätt den självklara sådana kandidaten, Barack Obamas mycket populära vice president 2009-2017. Innan han var vice president var han senator mellan 1973-2009 och representerar på många sätt den gamla skolan av politik. Samtidigt var den gamla skolan av politik en stor del av varför Trump valdes, folk hade helt enkelt tappat tron på politiker och hade ett förakt mot Washington i stort. Biden är en förespråkare av en relativt konservativ mittenliberalism, han ligger inte alls lika långt till vänster som flera av de andra kandidaterna, och man kan argumentera att han därför inte heller är representativt för ett demokratiskt parti i förändring. Han är också en av huvudkaraktärerna i riksrättsprocessen i och med hans egna och sin son Hunter Bidens involvering i Ukraina och även om anledningen till att Biden hamnat i blåsväder på grund av detta är underbyggt av grundlösa konservativa konspirationsteorier så finns det onekligen mycket för Trump att attackera honom på. En av Bidens huvudfrågor är sjukvård - att skydda Affordable Care Act och erbjuda ett såkallat Medicare public option för att erbjuda ett bredare spektrum av sjukvårdsmöjligheter. Övriga huvudfrågor är klimatförändringar - att genom skatter, investeringar och infrastruktur uppnå klimatneutralitet 2050 och att utöka skolbudgeten och satsningen på vapensäkerhet. Bidens styrka ligger också i att han historiskt sett har varit duktig på att samarbeta över partigränserna, hans roll i att driva igenom Obamacare utgjordes till stor del av det, god samarbetsförmåga. Han uppfattas också som charmig och hygglig, men har även en tendens till att sätta krokben för sig själv genom att tappa tråden i argument och råka säga fel sak vid fel tillfälle. Nästa äldre vita man som i dagsläget är en av de kandidater som gör allra bäst ifrån sig i mätningarna är senatorn från Vermont, Bernie Sanders, 78 år. Sanders har varit senator sedan 2007 och var innan dess ledamot i representanthuset 1991-2007 och därinnan borgmästare i Burlington, Vermont från 1981 till 1989. Men Sanders är på inget sätt en del av etablissemanget så som Biden är. Sanders var fram till 2015 politiskt obunden och definierar sig själv som demokratisk socialist. För oss i Sverige låter det inte så farligt men i amerikansk politik är detta ganska radikalt. Han är definitivt en del av vänsterfalangen av partiet och vill genomföra en höjning av minimilönen till $15 i timmen, en jobbgaranti och kanske mest känt, är han huvudarkitekten bakom Medicare for All - en fullständig reform av det amerikanska sjukvården som skulle innebära att ingen låses ut från den vård de behöver och helt kraschar de mäktiga försäkringsbolagens otroliga ekonomiska vinning på dagens system. Hans andra stora fråga där han är bland de mest progressiva kandidaterna är miljöfrågan, där han stödjer reformpaketet Green New Deal som den politiska stjärnan Alexandria Ocasio-Cortez är en av huvudpersonerna bakom, med kultstatus i yngre, framförallt feministiska vänsterfalanger. Men kultstatusen är inte något som är reserverat till AOC, Bernie Sanders innehar den också. Hans väljare är extremt dedikerade, nästintill dyrkande och har ibland kritiserats för att vara exkluderande och aggressiva, exempelvis genom alla #berniebros på Twitter. Sanders målsättning är att i grunden förändra det amerikanska samhället till ett samhälle som skiftar till att fungera för arbetarklassen och den minskande medelklassen - inte bara den rika delen av invånarna som uppgör 1% av populationen. Detta är ingenting som Sanders börjat jobba för nyligen, hans hjärtefrågor och ståndpunkter har varit desamma under hela hans långa karriär - hans trovärdighet är med andra ord mycket hög. Skulle Sanders väljas som kandidat skulle hans motstånd i de konservativa delarna av USA vara enormt och frågan är om hans vision skulle blockeras och förhindras, likt den situation mycket mer konservativa Obama hamnade i med det republikanska partiet. Biden och Sanders representerar på många sätt bredden i det demokratiska partiet, i alla fall rent ideologiskt. Samtidigt förenas de i att de defacto är äldre vita män, de äldsta någonsin om de skulle tillträ som presidenter. Och den amerikanska populationen ser faktiskt inte ut så längre, de är inte själva representativa för ett land under utveckling. Jag personligen tror inte att varken Biden eller Sanders är rätt kandidat, men mer om det och varför jag tycker så när vi pratat om alla toppkandidaterna.
