Hur många av oss här inne har varit, eller kanske rent av i detta nu är djupt nere i prestationscykeln? Kalla det vad du vill - duktighetssjuka, prestationsprinsessa, självkänsla på svaj. Det jag pratar om är den där pockande, mörka föraningen av att just ens egna värde nog sitter i nivån av ens duktighet, även om man inte skulle drömma om att värdera någon annan på samma vis. Egentligen finns det väl kanske någon allmän konsensus om att sånna här texter ska man skriva först när man har kommit till insikt och kan avrunda med förnuftiga insikter och visdomsord om hur man slutar tro att göra dåligt är likställt med att vara dålig i just det egna fallet.Om det är så det ska vara så är jag verkligen fel person vid tangentbordet just nu. Jag har nämligen ett alldeles eget mentalt kartotek som sträcker sig många många år tillbaka (hej tonåren) där jag upprätthåller ett detaljrikt register över samtliga saker jag misslyckats med, noteringar över alla besvikelser jag skapat för mig själv och andra, gånger då jag gjort fel. Ord för ord finns kritik jag fått ta emot sparad, alltid mycket lätt att plocka fram och läsa igenom än en gång. Mitt kartotek innehåller till och med en särskild framtidssektion där jag förutspår misslyckanden som inte ännu skett, men som absolut skulle kunna materialiseras om allt går åt helskotta.Det tråkiga med sånt här förtärande självtvivel är såklart att det tar upp oerhört mycket plats och kräver lika mycket energi bara i förvaring. Energi som hade kunnat läggas på en väldig massa andra saker, av både produktiv och oproduktiv karaktär (någonting i mig säger att det oproduktiva kanske är det viktigaste?). Men förlåt men, fan vad svårt det är? Hur gör man när uppmaningar om att ”släppa det” faktiskt är nästintill oförståeliga i utförande? Förutom att själva grundpremissen är skev så är det ju även dessvärre så att bara för att man är djupt och genuint driven av sin egna prestation så gör man inte färre misstag än gemene man? Man blir ingen supermänniska som klarar allt bara för att det är ens målsättning att vara det. Det kanske till och med är så att i vissa fall gör man fler misstag än den som kan ta det lite piano? Att älta sina egna misslyckanden in absurdum och förstå dem som klara indikatorer på att jo - jag är nog faktiskt sämst i hela världen - bara att inte så många vet om det (än) hade väl åtminstone kunnat få komma med nått bra? Orättvist.
