Hej på er, är ni fredagspepp? Jag har haft en så otroligt intensiv vecka, ska jobba hela helgen och nästa vecka är det boklansering, intervjuer och TV. Det är såklart jättekul allting och jag är bara tacksam men ser samtidigt verkligen fram emot att bara svimma i soffan ikväll. Det kom en kommentar på mitt inlägg om politisk hobbyism igår som fick mig att skratta till högt, jag känner verkligen igen mig nämligen. Såhär skrev Moa: Herregud vad utmattande det är att leva i en tid där ALLT problematiseras. Även ett intresse för politik. Finns det något idag som inte problematiseras? Jag försökte komma på nått men lyckades inte. I just det här fallet tycker jag visserligen att det var intressant att lyfta vad Hersh problematiserar med politisk hobbyism eftersom det i grund och botten inte är ett politiskt intresse per se som lyfts fram utan snarare en orsak och verkan av ett uppskruvat beteende som berörs. MEN med det sagt så kan jag definitivt igen mig i Moas utmattning gällande problematiserandet. Visst - det för oss framåt det gör det, men processen är inte alltid så härlig att vara i. Ni vet det där ganska klyschiga amerikanska uttrycket ”you got to do the work”? Att verkligen jobba igenom sig själv och vara självransakande för att växa och bli bättre hela tiden? Typ konfrontera sig själv med sina egna åsikter. Fy fasiken vad det är tröttsamt ibland. Som man springer på en löpbana och får flow och så bara kommer det en massa hinder och väggar hela tiden? App app app - spring inte bara på här. Fast själv vill man bara fortsätta. Jag tänker att det här hänger ihop med vår önskan att vara så korrekta, sån utvecklad version av oss själva hela tiden. I det stora hela är det bra men i stunden och på individnivå känns det ibland som man bara vill få leva ifred? Jag tänker att det här krokar an i allt intressant som kom fram i kommentarsfältet på det här inlägget också, om Sverige och Norge. Och framförallt- används problematiserande som en härskarteknik ibland? Hur känner ni, är problematiserandet problematiskt? (🤓)
