Vad många intressanta kommentarer på inlägget om att vara en flyttfågel. Många känslor och en del som verkligen känner att de tyckt det varit jobbigt att flytta, framförallt som barn, andra som känner sig hemma i att se alla platser som möjligheter. Så fungerar jag själv, varje vacker plats jag besöker känns som ett möjligt nytt sammanhang, ett nytt kapitel. Ett liv av sliding doors. Och gällande att flytta som barn, för min egen del kanske den upplevelsen var annorlunda eftersom jag aldrig bytte skola trots alla våra flyttar, men så gick jag också i en skola som man inte väljer utifrån närhetsprincip utan utifrån andra, ofta mer ideologiska, faktorer så som jag skrivit om här. Och gällande vårt hem här och nu har vi har inte landat i någonting ännu, men håller alla dörrar öppna. Igår var Elsa och Gustav här på lunch för att hjälpa mig och smaka på några rätter som jag håller på att utveckla för nya boken. De ummm:ade och ahhh:ade sig igenom blomkålsterrin med lagerblad och vitlök kokt i gräddmjölk, genom kronärtskockscrèmebrûlée, crostini, pilgrimsmusslor i en sås på brynt smör och citronzest, hel vitlök som bakats så länge och långsamt i ugnen att den är söt som karamell och mjuk som smör att bre över surdegsbaugette, burrata med granatäpple, hasselnötter, mynta och jalapeno och lite annat. De är båda ytterst tacksamma försökskaniner, men en mest blev det också ett par timmar med precis allt det där som gör frilanslivet lite extra härligt ibland. Jag är inne i en så härlig fas med boken just nu, deadline för texterna börjar närma sig så pass mycket att jag känner det där drivet att plöja ner all text och alla recept men det är inte under panikartad stress ännu. Fullt inspirationsrus, med nya roliga idéer varje dag, och så börjar jag landa i en estetik som är min men ändå känns utvecklad och som om den vill utkristallisera sig. Skirt, avslappnat och vackert men inte stelt eller tillgjort eller forcerat. Varmt och vänligt. Allt det där mjuka som jag måste äga, inte ursäkta. För det mesta uppskattas ju ändå min mat, men när det kommer kommentarer som ifrågasätter eller tycker annorlunda är det lätt att börja vackla tycker jag, att kritiken tar orimligt stor plats och sen solkar ner det som ju först kändes bra. Jag är så mycket en känsloperson som ibland har det svårt att hitta det rationella i kritik, svårt att separera mitt jag från min prestation. Så var det när jag var anställd också till viss del men det är ändå annorlunda att kunna klä sig i manteln av ett annat företag, bakom en ledningsgrupps beslut, av styrkan i att vara många anställda, anonymiteten i det. Nu har jag inte det längre utan allt är så naket. Det är bara jag, det jag som gör allting, jaghar ingen som kan ta mina smällar åt mig. Rent krasst kan det såklart också vara en styrka att värdera sig själv såhär eftersom det kommer med en inneboende motivation att faktiskt få saker gjorda, hade det varit ett helt negativt beteende utan några fördelar hade färre ägnat sig åt det. Det finns en kortsiktig vinning. Men det är kortsiktigt och också skört och framförallt otillräckligt. Man behöver något stadigare att hålla sig i när det blåser. Så jag jobbar på att se mig själv ur olika perspektiv, och känna att jag bottnar så pass väl att jag inte vinglar när andra inte tycker jag är bra. Tills det lagar jag vidare, idag ska det bakas bröd. Vi hörs lite senare, x
