Igår, mitt i ett slöscroll efter en speciellt långdragen nattning kom jag in på ett konto på Instagram fylld av citat från en brittisk psykoterapeut. Det var någon i Elsas kommentarsfält som länkade till det. Det är såklart nånting med hur man kan citatifiera ganska komplexa teorier om det mänskliga psyket som kan göra det nästintill banalt ibland men det gör det också väldigt lättillgängligt för en som mottagare. Och mitt där, i soffan var jag precis så mottaglig. Posten som jag stannade var i alla fall denna: Jag tror den stannade hos mig för de senaste veckorna har barndom varit något som har varit centralt i flera olika samtal jag hamnat i. Både barndom som genom ett aktivt fostrande av nyfikenhet och utforskarlusta format en vuxen som fortsatt positivt präglad av det, men också samtal med en vuxen som inte lämnar sitt äktenskap för att akten av att kämpa och aldrig ge upp varit en så central del av ens uppfostran. Återkommande samtal med någon jag vet i grund och botten inte är trygg i sig själv och den sida av missunnsamhet som denna bär, kanske därigenom. Det är svindlande hur mycket makt man besitter som förälder. Ibland känns det som man hanterar en väska med koder till atomvapen men samtidigt är det så få stunder som känns som det är de som kommer vara distinkt avgörande. Det är mer som man lever i konstanta mikrohändelser vars summa är enorm. Men hur vet man då när det är man verkligen måste finnas där i sin bästa form? Samtidigt är en barndom med vissa dåliga sidor inte nödvändigtvis något som barnet sen i vuxen form inte kan åtgärda. Och kanske är ambitionen om perfektion i sitt föräldraskap än mer skadade än att ibland göra fel. Skapar svårare knutar att lösa. Kan man bara bottna i villkorslös och trygg kärlek, som finns där när barnet gör fel, som finns där när den vuxna gör fel, är det då ett fullgott steg på god väg mot ett i det stora hela adekvat liv? När Ruby var nyfödd funderade jag så mycket över det här med anknytning, var rädd att göra fel och förstöra den för evigt om vi gjorde någonting dunkelt fel. Idag, när vi hanterar och stöttar i de mycket med komplexa problem som en snart nioåring ställs inför, i rum där vi vuxna kanske inte ens finns, känns något så nära en själv, så mycket i ens kontroll som anknytning inte ens som en utmaning. Och så kommer det säkerligen eskalera med tiden. Kommer kärlek räcka då med?
