Det har hänt någonting i dynamiken med barnen, vi är på en väldigt bra plats just nu. Som en husgrund som börjat sätta sig i ett hus som byggts ut. Stadigt och tryggt i en ny konstellation av tre. Vilken rikedom att de är just tre, jag kan knappt tro att de är mina. Jag som tuktade kroppen så den fysiskt inte kunde bära barn på många år och sedan fick en tumör i hypofysen som gjorde att jag hormonellt inte kunde bära barn på många år. Jag som satt i ett rum med en krass läkare som sa att vi skulle ställa in oss på att barn, ja det skulle bli väldigt svårt. Tre oväntade, oerhört välkomna barn som trots tuffa graviditeter kom i enkla förlossningar, alla födda i tidig morgonsol. Så sitter de här nu, äppeltjuvar som fnissar över att de tagit ytterligare en frukt fast jag sa att de skulle vänta till efter middagen, så trygga i varandra, så trygga i mig. Allt blir bra oavsett vad som händer, de står på stadig grund, en stjärnkonstellation som inte rubbas.
