Jag sitter i bilen på väg hem från landet på påskafton, vi kör E22:an in mot Norrköping, förbi blåljusen och röken. När jag var liten bodde vi i Navestad och vi flyttade även tillbaka sista året innan jag gick ut gymnasiet. Vi flyttade jämt jämt jämt men jag har bott i både Guldringen och Silverringen, gått oändliga gånger på de gator där bilar brann och stenar ven under påsken.Jag har alltid haft privilegiet av att flytande och fritt kunna röra mig mellan olika rum. Har känt mig lika hemma i Ringdansen som på Narvavägen, och egentligen har ingen krävt tacksamhet av mig för det heller. Det har varit självklart och snarare ett tecken på att jag har en elasticitet i mig som kommit med modersmjölken. En flexibilitet jag gavs av en förälder som frivilligt valde att skilja sig och lämna ett stort överflöd för att istället starta ett nytt liv, en ny barndom, i ett annat land finansierat av den heliga treenigheten: studiebidraget, barnbidraget och bostadsbidraget. Idag sprids klipp efter klipp på goda tacksamma invandrarungdomar som städar gator, stannar polisbilar och sträcker över presenter och blommor. En slags bildligt uppvänd handled och blottad hals, ett mått av underdånighet och kuvad tacksamhet. Intentionen är god och förståelig men det berör mig illa, som någon som aldrig avkrävts tacksamhet för något, som aldrig behövt poängtera att det finns sånna som mig som är bra också. Bilden av den glada snälla invandraren, han som aldrig får vara arg, alltid måste vara produktiv och anställd, som inte får kalla studiebidraget, barnbidraget och bostadsbidraget för den heliga treenigheten och gå vidare med livet. Vad som hände var hemskt och borde aldrig ha skett, varken demonstrationen eller upploppen. Jag känner sorg för de individer som i sin yrkesroll fick stenar slängda mot sina hjälmar. Men jag känner också sorg för de stängda rum och de olika verkligheter vi skapat.
