Hur ofta återkommer jag till Man Repeller? Ofta. Jag tycker de har ett sätt att sätta fingret på precis samtiden, det är ibland lite kaninhål till teorier men de har också ett sätt att vara så i lock-step med precis häret och nuet ur ett kvinnligt perspektiv. Lätt-psykologi, stil, humor, relationer och populärkultur i väl avvägd dos. Nåväl, de har ett format som jag vill kopiera rakt av, det heter: List of Things I Miss, Don’t Miss, Won’t Miss, and Won’t Forget. Ska vi köra? Saker jag saknar Dagars identitet, att det finns en upptakt och en nedvarvning av veckan och att varje vecka inte bara är en loop av tisdag till onsdag ad infinitum. Att inte ens komma på tanken att oroa sig över han på gatan, hon i matköns hälsotillstånd trots att de ser ut att vara till synes friska. Att en hostning är en hostning inte ett krigslarm. Att gå ut. Klä upp sig till tänderna med vingliga klackar. Rumla runt, prata i mun i 180 i en trång bar med sin bästa vän och känna livet i sig. Inte saknar Känslan av dissonans i att ha extremt bråttom mellan möten och samtidigt viga procentuellt stora delar av dagarna till hjärndödande långsamma transportsträckor av menlöst scrollande på tunnelbanan. Det lätta dåliga samvetet av att ställa in bokade planer när barnen plötsligt verkar lite halvförkylda och att behöva fundera över om det är rätt eller inte. Att populistiska främlingsfientliga idéer var de som gavs mest syre i den mediala bevakningen. Inte kommer sakna Ljudet av alla zoommöten som förs inne i vårt arbetsrum och att höra tystnaden när Andreas drar ytterligare ett skämt för sju personer som alla har sin mikrofon på mute. Den vakumliknande tystnaden precis då och där är mörkret själv. Att hålla andan när man tränger sig genom en grupp människor. Den stängda världen. Att en antikmarknad i Frankrike är en omöjlighet. Att vin på en solvarm trapp tillsammans med Ellen i Köpenhamn är en omöjlighet. Den allmänna känslan av saknad. Inte kommer glömma Hur klasstrukturer blottades även i Sverige och inte gick att blunda för längre ens för någon. Hur viktigt mitt hem är, att jag inte behöver skämmas för att jag viger så mycket tankekraft till hur jag vill att det ska vara för att det faktiskt fyller en funktion som inte handlar om yta eller status. Orättvisan i att samhällsviktig verksamhet belönas med applåder och hjälteepitet, inte lönekuvert och att det är en tanke som måste finnas i oss åtminstone till söndag 11 september 2022 också. Vikten av vänskap och hur fin längtan efter samhörighet är. Den hittar ett sätt även, om det är i form av familjen jag gick förbi förra veckan samtidigt som de stod och sjöng upp mot balkongen på ålderdomshemmet. Men också. Insikten att allt tar slut. Det gör det, till slut. Ok, er tur. Saknar, inte saknar, inte kommer sakna, inte kommer glömma.
