Mängden goda, varma, fina omtänksamma och roliga råd från gårdagens post är helt otrolig. Jag ska sammanställa allt, undersöka och prova och sen ska jag återkomma. Bara att benämna det, förklara vart man är och vara öppen med det är något som är så befriande, både i privatliv men också här, på den här platsen med er för det genomsyrar upplevelsen med en känsla av gemenskap. En sak som jag funderar mycket på, kanske framförallt eftersom jag har den här platsen, är bilden av en själv som man projicerar till andra. Jag försöker vara noggrann med att inte visa en bild av mig själv som är överdriven eller allt för kurerad, samtidigt så vet jag att allt ibland kanske verkar orimligt tillrättalagt eller duttigt. Tro mig, det är det inte. Jag är en ganska osäker person, tvivlar på mig själv mycket, studsar inte fram och känner mig vacker. Just den biten tror jag visserligen man kan läsa mellan raderna i inläggen här? Kanske. Min strategi för att hantera den där osäkerheten eller känslan av att vara ful och fel har dock istället varit att försöka nedgradera betydelsen av det. Jag kör på ändå, känner mig osäker men provar i alla fall. Så himla viktigt är faktiskt inte skönhet, skit samma att jag inte känner mig snygg. Jag går ut ändå. Det är en lite omvänd strategi och den finns såklart en poäng i att genuint bli nöjd med sig själv också, men om att bara köra på är en kort sprint och att känna sig genuint bekväm med sig själv är ett långsamt marathonlopp och jag tänker att jag kanske kan springa båda två samtidigt. Jag orkar inte bara vänta på att komma i mål i det långa loppet. En stor faktor i att göra saker som känns som de tar emot trots att man ändå vill, är känslan av gemenskap, att man inte är ensam i det. Precis så som jag kände med alla råd igår. Det går att vara obekväm för det finns goda människor runt omkring. Jag tänker lite på det såhär: jag är ganska dålig på att dansa. Stel och ingen direkt taktkänsla. Kan bli oerhört medveten om mig själv på ett dansgolv, tänker sönder låten, ser varje feltajmad armrörelse utifrån och undrar ”va fasiken var det där?!” Men ändå, när jag är med mina tjejkompisar står jag där i soffan. Struntar i det, lever mig in, har askul fast jag rent objektivt är sämst på att dansa i gruppen. Och tro mig, detta är inget jag bara koketterar med, jag är superdålig. Men vi är ju där ihop och då känns det inte lika viktigt att jag aldrig lyckas känna takten. Så försöker jag tänka med andra tillfällen också, gemenskap är en faktor som har sån tyngd i sig så vikten av att vara dålig på att dansa, av att känna sig jätteobekväm med våga att lämna in det där manuset, se sin spegelbild och rysa, vara PMS-arg och ledsen, blir lättare att bära för man inte är ensam när man gör det. Och därför vill jag vara sann med bilden av mig själv som jag projicerar, inklusive den jag skriver om här. Kanke nån annan kan känna gemenskap i mig då.
